Revisorn är inte Caesars hustru

Standard

På opinionstorget Almedalen vimlar snart sagt alla svenska organisationer för att saluföra sina åsikter, så ock revisorsorganisationen FAR. Tacksamt att det i lugn och ro en tyst sommarnatt går att ta del av diskussionerna under mer bekväma former. På nätet finns diskussionen ”Förtroendet för revisorn” att ta del av på FARs webbsida.

Revisorerna brottas med samma problemställningar som man gjort i årtionden: rollen, uppgiften och ansvaret. För skojs skull plockar jag ner mitt gamla examensarbete från juristlinjen 1992, ”Om god revisorssed”, som professor Carl Hemström i Uppsala hade godheten att handleda. Även om den regulatoriska miljön var annorlunda än idag – Kommerskollegium var tillsynsmyndighet, revisorslagen var inte uppfunnen, EU-rätten hade inte gjort sitt intåg, lärdomar från tre finanskriser saknades etc. – så är likheterna med dagens förtroendeproblem i princip oförändrade.

Skrapar man något på ytan av de senaste årens aktiebolagsrättsliga praxis och nymornade mediaintresse – i kölvattnet av Prosolvia, HQ, Panaxia, TeliaSonera m.fl. – blottläggs revisorernas svåra ställning. Revisorerna är både bolagsorgan och uppdragstagare. Som organ är de en själständig enhet i ABL:s organisationsschema; få, om ens någon annan än normgivarna, har rätt att påverka deras ställning och uppgifter. Som uppdragstagare är de en leverantör av revisorstjänster; beställaren är formellt sett bolagsstämman, praktiskt sett är valberedning, revisionsutskott, styrelse och företagsledning involverade. Yttersta avnämare för revisionen är dock bolagets intressenter, dvs. aktieägare i alla dess grupperingar, anställda, affärspartner, stat och kommun m.fl. Flera av dessa direkta och indirekta uppdragsgivare har målsättningar som dessutom står i potentiell eller konkret konflikt.

Det hela liknar ett klassiskt drama. Hjälten vinner en blodig fäktning mot den som senare visar sig vara hens bortglömda tvilling. Revisorn granskar vad som visar sig vara sin egen rådgivning. Det är i detta läge de flesta utomstående bedömare, både normgivare och opinionsbildare, väljer att sätta in ett mycket högt moraliskt krav. Uttrycket ’Caesars hustru måste vara bortom all misstanke’ innebär på att personer i upphöjda positioner måste vara fullständigt oförvitliga eller annars ska de skiljas från sin position. Det behöver inte ens finnas skäl för misstankar utan bara det faktum att en illasinnad association är möjlig räcker för att falla kort om denna princip. Det rör sig således om en absurd måttstock, en prövning som ingen kan klara.

Den offentliga debatten kring revisorer rör sig ofta i denna moraliska begreppssfär. De centrala uttrycken i debatten är oberoende, förtroende och förväntningsgap. Förtroendet för revisorer sägs vara lågt, revisorernas oberoende måste stärkas, det finns ett förväntningsgap mellan det revisorerna förväntas leverera och vad de anser sig ha till uppgift att leverera.

Frågan om oberoende får försteg framför den mer jordnära frågan om revisorns uppgift. Häri ligger ett dilemma. Det är revisorernas arbete, dvs. god revisionssed, som har konkret möjlighet att skydda investerare genom att avslöja problem, frammana bättre redovisning samt informera marknad och intressenter. Men diskussionen rör istället revisorernas relationer och förhållningssätt, dvs. god revisorssed. Självfallet är de två diskussionerna nära besläktade, men att diskutera och reglera revisorers roll innebär inte nödvändigtvis att arbetskvaliteten kommer överensstämma bättre med förväntningarna. Det är fullt möjligt att den oförvitlig revisor att göra fel, liksom det är fullt möjligt för en jävig revisor att göra rätt.

Att bedöma revisorer enligt principen Caesars hustru är fruktlöst. Ingen har vilja eller råd att låta kejsarna i näringslivet förvalta våra börsföretag helt utan kontrollinstanser. Revisorn är en omistlig del av det aktiebolagsrättsliga triumviratet. Vi är mer betjänta av en diskussion av revisorns hantverk och verktygslåda.