Riksrevisionen har gjort en intressant granskning av statligt riskkapital, Statens insatser för riskkapitalförsörjning – i senaste laget (RiR 2014:1). Rapporten är mestadels ett resultat av intervjuer och genomgång av statliga styrdokument samt viss statistik. Den stora frågan förblir därför obesvarad.

Riksrevisionens uppdrag är att granska statens resursanvändning och i riskkapitalgranskningen har frågorna varit: Är avkastningskraven förenliga med en marknadskompletterande roll för statligt riskkapital?; Tränger statligt riskkapital undan privat?; och Finns möjlighet till effektivare hushållning?

Uppdraget har begränsat till det synliga statliga riskkapitalet, som t.ex. Almi, Industrifonden, 6:e AP-fonden och Inlandsinnovation. Men de andra mindre synliga stöden i form av rådgivning, bidrag och lånefinansiering ingår inte. Inte heller blir statliga fonders och bolags investeringar i privata riskkapitalbolag synade. Granskningen blir därför ganska snäv, men ändå lyfts en del viktiga slutsatser fram:

1) Det statliga riskkapitalet syftar till att vara ”marknadskompletterande”, dvs kompensera för brister i marknadens egna riskkapitalförsörjning. Man har konstaterat att det är framförallt i tidiga faser som det finns ett finansieringsgap, eller ”dödens dal” som gapet också benämns. Trots detta styrs det statliga riskkapitalet mot senare investeringsfaser (särskilt under tiden innan 6:e AP-fonden omorientering). Den tidiga såddfasen erhöll bara 0,2 procent av kapitalet – den enda fonden som gjort sådana investeringar var Norrlandsfonden – vilket betecknas som extremt lågt.

2) Över 40 procent av kapitalet investeras i expansionsfas och mogen fas (exklusive 6:e AP-fonden). Detta är en marknad där det redan finns etablerade aktörer, varför det finns en risk för otillbörligt konkurrens. Vilket i och för sig kompenseras med att det statliga riskkapitalet ska använda marknadsmässiga avkastningsmål. Riksrevisionen finner dock inte att man har ett empiriskt underlag för att uppskatta undanträngningseffekterna

3) Granskningen visar även att det finns en överlappning bland statens riskkapital och att fonderna har en likviditetsreserv om 6,5 miljarder kronor som uppskattas årligen kosta 150 miljoner i upplåningsränta.

Riksrevisionen konstaterar att avkastningskraven för de olika statliga riskkapitalaktörerna är ganska brokiga och många gånger vaga. Två aktörer har helt marknadsmässiga krav medan övriga har lägre krav. Dessutom skiljer det mellan den statliga ägarens krav och de interna krav som respektive fond sätter samt vilka villkor som sätts i enskilda investeringar. En poäng man gör är att marknadsmässiga krav inte rimmar med den marknadskompletterande roll det statliga riskkapitalet har.

Riksrevisionens granskning har sina meriter. Samtidigt finns det en underliggande paradox som inte kommer fram. Det bör finnas en konflikt mellan å ena sidan innovation och nyföretagande (som i grunden är disruptiva företeelser) och å andra sidan statlig inbladning (som är samhällsbevarande). Innovation och entreprenörskap handlar inte bara om att finansiera idéer, utan att idéerna har en sådan kraft att de spränger igenom oavsett stöd, kapital, konkurrens och rådande strukturer. Att staten kan gynna sådana rörelser utan att samtidigt försöka tämja eller kväva dem är en självmotsägelse. Gynnar det en idéskapare att sätta sig ner och skriva en ansökan till en statlig fond istället för att sätta igång och satsa? Kommer pengar med avkastnings- och rapporteringskrav att gynna idén eller kommer den lägga en administrativ hinna av overklighet mellan entreprenören och kunderna? Riskkapital är ibland nödvändigt, men det ska underordnas innovationen. Riskkapitalstrukturer har en tendens att vända logiken. Som alltid, man får uppfinna hjulet medan man rullar.