Senaste tidens debacle inom Lundberg/SHB-sfären fungerar som en prisma som både förstärker och reflekterar underliggande problem inom svensk bolagsstyrning.
Ett återkommande mantra i näringslivet är att den svenska bolagsstyrningen är världsbäst. Exempelvis skrev sfärens tidigare företrädare Martin-Löf och Nyrén i en debattartikel i DI: ”Den svenska ägarmodellen som under lång tid har möjliggjort för internationellt konkurrenskraftiga, globalt verksamma företag att ha en svensk ägarbas, betydande lokal produktion, svenska huvudkontor och viktiga forsknings- och utvecklingscentrum i Sverige. […] Den svenska bolagsstyrningsmodellen bygger på transparens, en tydlig rollfördelning mellan bolagsorganen samt självreglering. ” (Se vidare diskussion här)
Näringslivets självreglering, en Potemkin-kuliss
Den svenska modellen för bolagsstyrning bygger i stor utsträckning på självreglering. De iblandade parterna ska själva se till att de agerar i samklang med sin omvärld. I sitt moderna uttryck etablerades svensk BOS den 1:a juli 2005 genom bolagskoden. En motvillig gest från näringslivet framtvingad av ett stort tryck utifrån, involverande både skakiga börskurser, njugga institutionella investerare, internationella trender, statliga utredningar och inte minst hot om lagstiftning. Bolagskoden har sedermera utvecklats något ifråga om sakinnehåll men rörande sanktioner är läget oförändrat. Bolagskodens efterlevnad säkerställs av en förvaltare (Kollegiet), en uttolkare (AMN) och en administrativ tillrättavisare (börsens disciplinnämnd). Instanser vars ledamöter i flera fall är starkt förknippade med de företag och personer som bolagskoden är satt att reglera. Följden är föga förvånande att inga sanktioner mäts ut, inga bolagsfunktionärer ställs till svars, ingen efterrättelse sker, ingen praxis utvecklas . Därmed saknas den naturliga basen för ett effektivt normgivningssystem.
Det ska dock tilläggas att kodefterlevnaden i stort sett varit god. Varför?
Den största rädslan för ledande funktionärer i börsbolagen är inte disciplinförfaranden eller böter. Det finns många luddigheter och kryphål att tillgå, samt än fler jurister att engagera för saken. Dessutom drabbar eventuella kostnader mest den del av aktieägarna som står för en majoritet av kapitalet, dvs. minoritetsaktieägarna. Till skillnad från den del av aktieägarna som har röstmajoriteten, vilka även ofta står i någon form av relation till de felande funktionärerna. Det är det fina med röstvärdesdifferentiering: all kontroll, men begränsade konsekvenser.
I upptakten till bolagskoden 2004 var den stora rädslan istället hur allmänheten skulle uppfatta de nya reglerna. Att den nya bolagskoden kunde fungera som en skampåle uppfattades som den stora risken. Reglerna som sådana var inte några egentliga problem, de kan bortförklaras enligt principen följ-eller-förklara. Skräcken var att media skulle använda bolagskoden som strikt rättesnöre, att näringslivets företrädare skulle hängas ut till allmän varnagel. Exempelvis skrev Skandia (inte helt obekant med mediadrev) i sitt remissvar ”ingen vet hur deklarerade avvikelser från koden kommer att framställas i media och uppfattas av utomstående, varför det finns risk att ’rankinglistor’ i tidningar och liknande publicitet i praktiken tvingar företag att omotiverat anpassa sig till koden alternativt avnotera sig.”
Ett decennium senare kan bolagskoden snarast sorteras in som pedagogiskt lärorikt men förfelat försök att skapa en struktur för att hantera uppbyggliga läxor i näringslivet. De ”företroendeskadliga företeelserna” som ledde till bolagskodens tillblivelse är ännu legio i börsföretagen; korruption, excesser, missgrepp och flagranta lagrundningar förekommer alltjämt i jämn takt.
Jante drar lans för svensk bolagsstyrning
Eftersom sanktionssystemet inte fungerar och normerna inte reglerar återkommande problem behövs alternativ. En mekanism som fungerar för en modell som fallerar.
När tillkortakommanden inom bolagsstyrningen uppdagas – som ofta rör orimliga ersättningar eller ”överutnyttjande” av företags resurser – hörs samma visa: [problemet] är inte problemet, problemet är folk. Folk är avundsjuka, folk är okunniga, folk är oerfarna. Det fel på folk, inte svensk BOS. Företrädare och funktionärer anser att folk leds av den svenska avundsjukan, att Sverige präglas av Jantelagen.
Aksel Sandemoses Jantelag (En flykting korsar sitt spår, 1933) är ett uttryck för ett kollektivistiskt samhälle. Lagen är liksom mången annan lagstiftning starkt ifrågasatt. Idag är Jante ett skällsord. Men kan det inte finnas ett underliggande värde i ” Du skal ikke bilde dig ind, at du er bedre end os”? Jantelagen fullgör en nytta i att hålla ihop ett samhälle till allas gagn. Att genom ett lagom mått av skam tvingas alla att dra åt samma håll. Det flyktande ekot av en historisk piska ibland alla moderna morötter. Jantelagen uttrycker en övertygelse om att allas bästa i längden är det bästa för var och en. Det blir särskilt relevant när de rättsliga institutionerna inte förmår hålla ordning. Samhället har en egen osynlig ordningskapande princip.
Jantelagen tycks alltjämt ha en oundgänglig roll i svensk BOS. Sanktionsapparaten är försummad. Överträdelser mot BOS-modellens principer upprepas. Det enda presumtiva missdådare räds är att få sin självbild på sned och sitt eftermäle fördärvat. Så svensk BOS har Jante att tacka. Utan Jante skulle ytterligheter inte beivras överhuvudtaget. Utan Jante vore fortsatt självreglering omöjlig.