Aktiebolagslagen kräver att det ska finnas minst en ekonom i bolagsstyrelser i börsbolag. Som ägare av aktier i flera dylika bolag och tillika innehavare av annan utbildning (delvis) känner jag mig förnärmad. Jag vill ifrågasätta om inte svensk bolagsrätt strider mot de mänskliga rättigheterna.

[Nota bene: Följande stycken är i icke helt försumlig utsträckning skrivna med ironisk intention. För läsare som inte lajkar eller greppar ironi rekommenderas att skrolla ned till den numrerade listan.]

Ett börsbolags styrelse ska sedan 2009 som huvudregel ha ett revisionsutskott, bestående av ledamöter i styrelsen (ABL 9:49a). Minst en av utskottets ledamöter ska ha redovisnings- eller revisionskompetens, det vill säga minst en ledamot ska vara ekonom. Det betyder att i börsbolag måste alltså finnas minst en ledamot i bolagsstyrelsen som är ekonom!

Varför har lagstiftaren kvoterat in denna kompetensgrupp i börsbolagens styrelser? Varför inte andra nyttobringande professioner som till exempel jurister, marknadsförare, företagskulturknådare eller disruptiva digitaliserare?

Mina aktieinnehav i olika börsbolag innebär alltså att jag är delägare i bolag som kvoterar in ekonomer i sina styrelser. Det är vi aktieägare som tillsätter styrelser (om inte andra regler som till exempel lag eller bolagsordning säger annat). Vi tvingas alltså på grund av ABL:s regler om revisionsutskott tillsätta inkompenta ekonomer istället för de personer vi vill ha och behöver för bolagsstyrningen.

Den privata äganderätten är grundfäst i internationella konventioner som är implementerade som svensk lag. I Europakonventionen (Artikel I, Tilläggsprotokollet Paris 1952) stadgas ett skydd för egendom: Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.

Inkvoteringen av ekonomer i börsbolags styrelser är alltså ett angrepp på min rätt till respekt för enskild egendom i form av aktier.

”En kvoteringsregel för bolagsstyrelserna utgör ett allvarligt ingrepp i de rättigheter som följer med att äga aktier. Styrelsen ska svara för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter och därigenom tillvarata ägarnas intresse. Därför är beslutet om vilka som ska sitta i styrelsen ett av de viktigaste som ett företags ägare har att fatta. Det måste vara ägarna i varje enskilt bolag som bestämmer vem som ska företräda dem i styrelsen och förvalta deras egendom. Att utse en styrelseledamot är inte bara en fråga om kompetens, utan även om förtroende.” (Sveriges advokatsamfund (hädanefter SvA), 21 november 2016).

”Fråntas ägarna möjligheten att fritt bestämma styrelsen sammansättning urvattnas den privata äganderätten och ägarnas ansvar för sina bolag försvagas. En sådan utveckling riskerar att leda till bolag till att börsbolags ägare inte längre är villiga att axla rollen som långsiktiga ägare. Det är olyckligt. Ett så allvarligt ingrepp i ägande rätten skadar de svenska börsbolagen och riskerar därför minska dess konkurrenskraft.” (Svenskt Näringsliv (SvN), 22 november 2016).

Ironi åsido, poängen är alltså följande:

1. Bakgrunden är att regeringen har lagt ett förslag om jämn könsfördelning i bolagsstyrelser (DS 2016:32) vilket varit på remissrunda till den 25 november. Det är inte en ny idé utan har legat och pyrt sedan mitten av 2000-talet, delvis inspirerad av en öppen föreläsning vi initierade på Stockholms universitet november 2004 i samband med vår kurs om bolagsstyrning på Juridicum.
2. Till det nuvarande remissförslaget har bland andra SvN och SvA i sina remissvar anfört att en lagstiftad könsfördelning i bolagsstyrelser kan stå i strid med Europakonventionen, i synnerhet den privata äganderätten, som ett centralt argument att avstyrka lagförslaget.
3. Argumentet är felaktig först och främst på grund av att det enkla bolagsrättsliga faktum att aktieägare inte äger bolaget. Aktieägarna äger aktier. Aktierna ger i sin tur vissa rättigheter gentemot bolag. Rättigheter som är instiftade genom lag. Det föreligger inte något äganderättsförhållande mellan aktieägare och bolaget, och särskilt inte mellan aktieägaren och bolagets egendom (notera att SvA alltså gör ett till sakfel gränsande syftningsfel när de skriver ”förvalta deras egendom.”).
4. Möjligen kan man föra detta resonemang (ur praktiskt, men inte legalt, perspektiv) i så kallade enmansbolag, men det är särskilt missvisande gällande aktiebolag med spritt aktieägande. Aktieägarnas bolagsstyrning är begränsad till beslut på bolagsstämman (se ABL 7:1, Aktieägarnas rätt att besluta i bolagets angelägenheter utövas vid bolagsstämma).
5. Äganderätten till aktier förändras inte på något sätt genom införandet av olika regler gällande bolagsstyrning i lagstiftning eller eljest. Ja, reglerna kan på marginalen förändra hur jag värderar mina aktier (kontroll är som bekant ett värdeattribut), men det förändrar inte mitt ägande till aktierna. Och det kan absolut inte förändra mitt ägande till bolagsegendomen – för det ägandet har aldrig existerat (utom möjligen som apportegendom).
6. Resonemanget negligerar att bolaget är en juridisk person. Bolaget är ”självägande” på samma sätt som en fysisk person för det mesta (jfr föräldrabalken) är självägande. Aktiebolaget är en juridisk konstruktion, en meta-institution, som kan äga egendom och på annat sätt uppträda som en person i rättsliga sammanhang. Rättsordningen tillåter inte ägande av personer, som vi brukar kalla slaveri, endast frivilliga eller lagstiftade förpliktelser. Aktieägare äger aktier. Bolaget äger sig själv.

För den historiskt intresserade kan det det förtäljas att detta argument att aktieägande är skyddat av mänskliga rättigheter härstammar från Aktiespararnas före detta chefsjurist Lars Milberg. Det är alltså med en god portion ironi att argumentet nu med emfas framförs av SvN (som mer eller mindre är Aktiespararnas ärkenemesis). Förvisso kan det kännas mer sympatiskt att försvara minoritetsaktieägares rättigheter mot majoritetsmissbruk med en hänvisning till den privata äganderätten, men det är likväl felaktigt.

Ur en mer moralisk aspekt ger det ett något unket intryck att åberopa mänskliga rättigheter som argument för att stoppa anpassningar av förmögenhetsrättslig lagstiftning till samhällslivets förväntningar i ett tidevarv då så många människor inte har möjlighet att säkerställa ens sina elemäntära rättigheter och livsbehov.

PS.
Jag har bytt fot gällande könskvotering i bolagsstyrelser. Tidigare var jag för en reglering eftersom ingen förändringsvilja eller probleminsikt tycktes finnas på horisonten. Nu är jag mot av bland andra dessa två skäl. Dels var ”hotet om lagstiftning” det verksamma medlet för att öka vilja och insikt, inte implementerad lagstiftning (se även ett tidigare blogginlägg). Dels kommer den rest av ojämnhet som ännu existerar att klinga av till en statistisk försumbar korrelation på grund av den utpräglade nepotism som formar näringslivet kombinerat med den nymornade ”pappafeminism” som även hemsöker företagsledare.