I min senaste artikel i Lexnova spanar jag in hur Aktiemarknadsnämndens praxis utvecklar en alternativ syn på aktiebolagslagens 16:e kapitel (Leo-reglerna). Denna börsetiska avreglering av aktiebolagsrätten innebär i förlängningen att aktieägarnas dyrköpta erfarenheter från tidigare feltramp på aktiemarknaden går förlorade. AMN:s nya börsetiska praxis sätter gränser för reglernas tillämpning dem alltmer till en papperstiger.
Artikeln publiceras av Blendow Lexnova
Senaste tidens debacle inom Lundberg/SHB-sfären fungerar som en prisma som både förstärker och reflekterar underliggande problem inom svensk bolagsstyrning.
Ett återkommande mantra i näringslivet är att den svenska bolagsstyrningen är världsbäst. Exempelvis skrev sfärens tidigare företrädare Martin-Löf och Nyrén i en debattartikel i DI: ”Den svenska ägarmodellen som under lång tid har möjliggjort för internationellt konkurrenskraftiga, globalt verksamma företag att ha en svensk ägarbas, betydande lokal produktion, svenska huvudkontor och viktiga forsknings- och utvecklingscentrum i Sverige. […] Den svenska bolagsstyrningsmodellen bygger på transparens, en tydlig rollfördelning mellan bolagsorganen samt självreglering. ” (Se vidare diskussion här)
Näringslivets självreglering, en Potemkin-kuliss
Den svenska modellen för bolagsstyrning bygger i stor utsträckning på självreglering. De iblandade parterna ska själva se till att de agerar i samklang med sin omvärld. I sitt moderna uttryck etablerades svensk BOS den 1:a juli 2005 genom bolagskoden. En motvillig gest från näringslivet framtvingad av ett stort tryck utifrån, involverande både skakiga börskurser, njugga institutionella investerare, internationella trender, statliga utredningar och inte minst hot om lagstiftning. Bolagskoden har sedermera utvecklats något ifråga om sakinnehåll men rörande sanktioner är läget oförändrat. Bolagskodens efterlevnad säkerställs av en förvaltare (Kollegiet), en uttolkare (AMN) och en administrativ tillrättavisare (börsens disciplinnämnd). Instanser vars ledamöter i flera fall är starkt förknippade med de företag och personer som bolagskoden är satt att reglera. Följden är föga förvånande att inga sanktioner mäts ut, inga bolagsfunktionärer ställs till svars, ingen efterrättelse sker, ingen praxis utvecklas . Därmed saknas den naturliga basen för ett effektivt normgivningssystem.
Det ska dock tilläggas att kodefterlevnaden i stort sett varit god. Varför?
Den största rädslan för ledande funktionärer i börsbolagen är inte disciplinförfaranden eller böter. Det finns många luddigheter och kryphål att tillgå, samt än fler jurister att engagera för saken. Dessutom drabbar eventuella kostnader mest den del av aktieägarna som står för en majoritet av kapitalet, dvs. minoritetsaktieägarna. Till skillnad från den del av aktieägarna som har röstmajoriteten, vilka även ofta står i någon form av relation till de felande funktionärerna. Det är det fina med röstvärdesdifferentiering: all kontroll, men begränsade konsekvenser.
I upptakten till bolagskoden 2004 var den stora rädslan istället hur allmänheten skulle uppfatta de nya reglerna. Att den nya bolagskoden kunde fungera som en skampåle uppfattades som den stora risken. Reglerna som sådana var inte några egentliga problem, de kan bortförklaras enligt principen följ-eller-förklara. Skräcken var att media skulle använda bolagskoden som strikt rättesnöre, att näringslivets företrädare skulle hängas ut till allmän varnagel. Exempelvis skrev Skandia (inte helt obekant med mediadrev) i sitt remissvar ”ingen vet hur deklarerade avvikelser från koden kommer att framställas i media och uppfattas av utomstående, varför det finns risk att ’rankinglistor’ i tidningar och liknande publicitet i praktiken tvingar företag att omotiverat anpassa sig till koden alternativt avnotera sig.”
Ett decennium senare kan bolagskoden snarast sorteras in som pedagogiskt lärorikt men förfelat försök att skapa en struktur för att hantera uppbyggliga läxor i näringslivet. De ”företroendeskadliga företeelserna” som ledde till bolagskodens tillblivelse är ännu legio i börsföretagen; korruption, excesser, missgrepp och flagranta lagrundningar förekommer alltjämt i jämn takt.
Jante drar lans för svensk bolagsstyrning
Eftersom sanktionssystemet inte fungerar och normerna inte reglerar återkommande problem behövs alternativ. En mekanism som fungerar för en modell som fallerar.
När tillkortakommanden inom bolagsstyrningen uppdagas – som ofta rör orimliga ersättningar eller ”överutnyttjande” av företags resurser – hörs samma visa: [problemet] är inte problemet, problemet är folk. Folk är avundsjuka, folk är okunniga, folk är oerfarna. Det fel på folk, inte svensk BOS. Företrädare och funktionärer anser att folk leds av den svenska avundsjukan, att Sverige präglas av Jantelagen.
Aksel Sandemoses Jantelag (En flykting korsar sitt spår, 1933) är ett uttryck för ett kollektivistiskt samhälle. Lagen är liksom mången annan lagstiftning starkt ifrågasatt. Idag är Jante ett skällsord. Men kan det inte finnas ett underliggande värde i ” Du skal ikke bilde dig ind, at du er bedre end os”? Jantelagen fullgör en nytta i att hålla ihop ett samhälle till allas gagn. Att genom ett lagom mått av skam tvingas alla att dra åt samma håll. Det flyktande ekot av en historisk piska ibland alla moderna morötter. Jantelagen uttrycker en övertygelse om att allas bästa i längden är det bästa för var och en. Det blir särskilt relevant när de rättsliga institutionerna inte förmår hålla ordning. Samhället har en egen osynlig ordningskapande princip.
Jantelagen tycks alltjämt ha en oundgänglig roll i svensk BOS. Sanktionsapparaten är försummad. Överträdelser mot BOS-modellens principer upprepas. Det enda presumtiva missdådare räds är att få sin självbild på sned och sitt eftermäle fördärvat. Så svensk BOS har Jante att tacka. Utan Jante skulle ytterligheter inte beivras överhuvudtaget. Utan Jante vore fortsatt självreglering omöjlig.
Fem arbetsdagar före den ordinariebolagsstämman i SCA kom de båda granskningsrapporterna rörande brister i kontroll och styrning i bolaget. Rapporterna beställdes av styrelsen som ett led i krishanteringen efter skriverier i media rörande särskilt SO:s och VD:s utnyttjande av interna resurser i form av flygplan, viltjakt, fastigheter och affärskontrakt.
Nu återstår för aktieägarna att ta ställning till de uppdagande aktiviteterna. Det är då på sin plats med några reflektioner ur ett bolagsstyrningsperspektiv baserat på en genomläsning av den ena av de två rapporterna.
Integritet är inte en egenskap, det är en metod
I samband med att styrelsen beställde rapporterna uppstod en diskussion om bolagets externa revisorer verkligen var tillräckligt oberoende för att genomföra granskningen. Vore det inte en form av självgranskning? Kan en förvänta sig att någon som varit del av en process (att granska de förevarande aktiviteterna) uppbåda tillräcklig integritet i förhållande till samma process? Diskussionen blev ohanterligt och en ännu mer oberoende granskning föranstaltades.
Granskarna fick i uppdrag att granska de uppdagade förhållanden samt andra eventuella brister. Även om uppdragets avgränsning förefaller bred måste ändå ifrågasättas om utredningarna har förutsättning att räta ut frågetecknen. Förhållandena rör den klassiska BOS-frågan om s.k. konsumtion av företagsresurser (se t.ex. Jensen – Mecklings Theory of the firm, 1976), som ställer styrelsen i direkt motsatsställning till aktieägarna. Med de inneboende rättsliga förpliktelser som uppdragstagare har i förhållande sin uppdragsgivare, bl.a. lojalitetsplikt, är det inte troligt att granskarna har förmåga att ifrågasätta företagsledningen och lämna kritiska rekommendationer till aktieägarna för hanteringen av situationen. Den korrekta vägen för att ge aktieägarna ett tillräckligt underlag för beslut i frågan är en särskild granskning enligt ABL 10:21.
Det underliggande uppdraget för granskningen kommer tydligt till uttryck i en av granskarnas tryckta pressmeddelande: ”Vårt uppdrag är nu slutfört. Vi hoppas att utredningen hjälper bolagets ledning i det fortsatta förtroendearbetet som pågår.” Rapportens syfte är således att bistå bolagsledningen i deras strävanden att gjuta olja på vågorna hos minoritetsaktieägarna, inte att skapa ett beslutsunderlag för dessa att ta ställning i fråga om fortsatt mandat eller ansvarsfrihet.
I krishanteringens verktygslåda kommer den svenska paradgrenen ”långbänk” väl till pass. Med en eller ett par två utredningar kan de mediala vågorna kan skjutas framåt i tiden för lite välbehövlig andhämtning och med förhoppningen att media ska hitta något annat att skriva om. Men i upptakten till en bolagsstämma fungerar taktiken mindre väl; ett vederhäftigt underlag krävs för att leda till slutbehandling av frågan. Utredningarna framstår därför närmast som ett förfelat försök till vittvättning.
Navelskådandets olidliga lätthet
Metodiken som granskarna valt är den förvisso helt rimliga att granska dokument och intervjua personer. De valda intervjuobjekten är utöver SO och VD själva ett fåtal ledande tjänstemän i bolaget samt den externa revisorn. Därutöver dessa personer intervjuades även anställda i SCA:s delägda affärsflygbolag. Märkligt nog har representanter från bolagets internrevision inte intervjuats och granskarna tycks inte heller ha tagit del av den externa revisionsdokumentationen – som vanligtvis är ett talande dokument vid företagsbesiktning. Underlaget för granskningen är således uteslutande baserat på en introspektiv återberättelse av omständigheterna. Inga utomstående kritiska röster har hörts.
Det är således inte förvånande att bisarra bortförklaringar har letat sig in i rapporten. Till exempel förklaras att VD:s dotter varit medföljande vid några långväga representationsresor med att hon blivit ”ombedd” att närvara eftersom VD:s hustru varit förhindrad – en intressant förfrågan från SCA:s internationella affärspartner. Ett annat exempel från den generella bakgrundsbeskrivningen till representationsjakten är diskussionen om att viltskador är en prioriterad fråga för SCA, att bolagets skogsprodukter omsatte 18 miljarder under förra året, och att ”Jaktlag som inte lever upp till SCA:s avskjutningsmål sägs upp.” Onekligen ett spännande sätt att se på de påkostade jakterna för kunder, affärspartner och styrelseledamöter samt deras respektive.
Homo mensura
Generellt sett finns det dock ingen anledning att ifrågasätta representationens ställning som affärsverktyg. Eftersom normal affärsverksamhet än så länge i åtminstone någon del rör relationer mellan människor tillhör det att bolagsrepresentanter möter kunder, potentiella kunder, samarbetspartner och andra. Problematiken uppstår snarast på grund av att det inte finns några absoluta måttstockar för att avgöra vad som är korrekt och effektiv representation. Den jämförelsenorm som en bedömare använder sig av kommer aldrig förbli oomstridd. Flera alternativa måttstockar finns tillgå:
Granskarna har i första hand valt att ställa bolagets aktiviteter i förhållande till förekommande normer på området, framförallt bolagets interna policyer samt i någon mån befintlig lagstiftning. De finner dock att flygningar och skjutningar ligger i linje med rådande policyer, men att ”ett överutnyttjande” skett. Hur stort detta överutnyttjande varit har dock inte kvantifierats. Uppenbart är att flygpolicyn inte tålde offentlighetens ljus eftersom den ändrades i december 2014 till att närstående inte får flyga med affärsflyg som ägs eller hyrs av bolaget. Affärsflyget ska inte heller utnyttjas i samband med representation. Troligen menar granskarna att överutnyttjandet gäller dessa resor, men detta är inte tydligt uttryckt. Dessutom framgår att administrationen av flygresorna inte varit tillfredsställande, bolaget har efterfakturerat flygresor i efterdyningarna av mediaavslöjandena. Trots sådana missförhållanden har granskarna slutit sig till att inga normer, vare sig interna eller externa, har trätts förnär.
En annan måttstock är att se till den företagsekonomiska nyttan av aktiviteterna. En vanlig förväntan är att alla investeringar och kostnader ska ge en mätbar avkastning. SCA har som övergripande lönsamhetsmål en avkastning på sysselsatt kapital om 13 procent. Det är mot denna måttstock all typer av investeringar och kostnader i bolaget ska ställas. Bolaget har investerat ca 138 miljoner kronor i jaktfastigheten Henvålen vilket borde ge en avkastning om ca 18 miljoner årligen för att nå upp till koncernens avkastningskrav (men verksamheten där omsätter endast 2,3 miljoner 2013). Granskarna tycks inte vilja ge sig in på sådana ekonomiska effektivitetsmätningar. Trots att SCA endast är delägare till 60% av fastighetsbolaget har 6 miljoner av investeringarna under de senaste två åren tagits till fullo i egen bok. En värdeöverföring om 2,4 miljoner till de två andra delägarna Industrivärden och Handelsbanken. Dessutom redovisare granskningsrapporten den mesta av informationen i absoluta tal utan några försök till att skapa ekonomiska jämförelsetal som är mer begripliga för läsaren. Exempelvis är kostnaden för representationsjakten 2010 – 2014 4,6 miljoner exklusive flygresor. Totala antalet gäster är 259. Enligt granskarna är det inte meningsfullt att räkna ut kostnaden per deltagare eftersom en del av kostnaderna är fasta kostnader. Detta är knappast ett ekonomistyrningsmässigt hållbart skäl för att inte känna till att kostnader uppgått till knappt 18 000 kronor per deltagare. Det är svårt att tänka sig att bolagets redovisningsfunktion inte förmår göra fördelningen mellan rörliga och fasta kostnader.
Den avgörande måttstocken i detta sammanhang är trots allt hur aktiviteterna ter i sig i omvärldens ögon. Att förhålla sig på rätt sida om lagliga och ekonomiska gränser hjälper sällan mot medmänniskan som måttstock. Protagoras sats – människan är alltings mått (”homo mensura”) – innebär att förhållanden kan uppfattas på ett sätt ut ett perspektiv, men på ett annat sätt ur ett annat perspektiv. För bolagets anställda, kunder, minoritetsaktieägare och allmänheten framstår företagsledningens nyttjande och avnjutande av bolagets olika resurser som oetiska eftersom förmånerna inte uppbärs av objektiva och balanserade principer. Att inte ta höjd för högt ställda förväntningar på ledningens etiska uppförande inom publikt företagande förefaller väl aningslöst.
Med de flertaliga och iögonfallande missförhållandena i fallet SCA och SHB-sfären framstår det alltmer som en fartblindhet och självförhävelse av gammal ond Skandia-kaliber. En beklaglig referenspunkt för världens bästa svenska bolagsstyrning. Kostnaderna för att vara minoritetsaktieägare på den svenska aktiemarknaden tycks alltjämt höga.