En ny mytbildning kan skönjas inom bolagsstyrningen: det svenska skyddet av minoritetsaktieägare är föredömligt starkt. Det är inte så att minoritetsskyddet är särskilt starkt just nu utan att det är starkt i förhållande till internationella rättsordningar. Inom BOS är argumentet ”det var bättre förr” inte lika bärkraftigt som ”vi är så mycket bättre än omvärlden”.

Den nordiska bolagsstyrningsmodellen (särskilt den svenska) hävdas vara ofantligt mycket bättre än omvärldens modeller. Se bara på de svenska företagen som är världsledande inom många industrier och spridda till alla världens sju hörn, vi måste bara vara bäst! Så låter det ofta, det är vedertagna sanningen som alla bör vara införstådda med. Men bakom de unikt fina svenska krusbären finns en försmådd grupp som ska skatta sig lyckliga att de får vara med om detta unikum, de svenska minoritetsaktieägarna – våra små samhällsbärande ”kapitalarbetare”. Men miströsta icke, nu ska dessa blåbär också bli världens bästa!

Utifrån en enkel bild av BOS, som en balans mellan olika maktanspråk, uppstår dock en kritisk fråga: Kan en verkligen ha starka majoritetsaktieägare samtidigt som en har starka minoritetsaktieägare?

Ett exempel (av flera) av det pågående mytbygget är en studie från Svenskt Näringsliv (via forskningsorganet Institutet för Näringslivsforskning),rapporten Vem ska styra de svenska företagen? Kortfattat drar rapporten, föga förvånande, slutsatsen att Sverige behöver stärka det enskilda kontrollaktieägandet genom ökade ersättningar, allokera ökade styrningsmöjligheter till företagsledningen och begränsa institutionella aktieägares inflytande. Från rapportens beskrivning av den svenska BOS-modellen kan saxas här ett par citat rörande minoritetsskyddet:

• ”Ägarmodellen karaktäriseras av en tydlig kontrollägare kombinerad med ett starkt lagstadgat minoritetsskydd.”
• ”I särskilt hög grad tenderar de [de institutionella aktieägarna] att försvara minoritetsägarnas intressen genom att betona vikten av att maximera bolagets marknadsvärde och att värdet ska delas lika av alla aktieägare. Detta är mycket viktigt i länder med svagt ägar- och minoritetsskydd. I länder som Sverige, där ägar- och minoritetsskydd är starkt, kan det dock leda till att incitamenten för ägarkontroll minskar.”

Rapportens grundar uppfattningen att Sverige har ett starkt ”ägar- och minoritetsskydd” med hänvisning till mätningar som Världsbanken (IFC) gjort. Svenskt Närlingslivs rapport konstaterar att Sverige är nummer 34 av världens 189 länder. Känns det som en övertygande position? Eftersom 18 länder delar ranking 34 är det mer korrekt att säga att Sverige är på 34:e till 51:a plats. På samma ranking hamnar bl.a. Ghana, Pakistan, Turkiet och Samoa men även Danmark, Indien och Taiwan. Istället för att jämföra med all världens stater är det mer relevant att jämföra Sverige med de 31 länderna i OECD High Income där investerarskyddet i genomsnitt är 6,2 och Sveriges investerarskydd har 6,3. Det svenska investerarskyddet skulle enligt undersökningen snarast karakteriseras som på sin höjd mediokert, knappast starkt i förhållande till omvärlden.

Världsbankens undersökning endast mäter det privata skyddet mot närstående transaktioner, dvs. de möjligheter en minoritetsaktieägare själv har att utöva inflytande eller via domstol föra talan mot minoritetsskadliga åtgärder från bolagsledning och majoritetsaktieägare. En form av bolagsrättsligt självförsvar. Här har svensk rätt bland annat de centrala regler som ger aktieägarna inflytande över bolagsledningens interna affärer med företaget är de centrala s.k. Leo-reglerna (ABL 16 kap) – vilka nyligen varit i farozonen. Världsbankens undersökning utgår från en typifierad situation där ”Mr James” är majoritetsaktieägare och styrelseledamot i två bolag, varav ett är börsnoterat, och en transaktion äger rum mellan de två bolagen. Styrkan i minoritetsskyddet mäts i tre kategorier: Informationskrav, Skadeståndskyldighet och Access till bevisning. Totalt mäts 18 komponenter och maximalt kan detta index bli 10. Nya Zeeland kniper guldmedaljen på 9,7, med Singapore och Hong Kong som tvåa (9,3) och trea (9,0). Kanada och Malaysia missar pallen. Sverige är långt efter täten och stapplar in på 6,3 med andan i halsen.

 (Illustration från Världsbankens mätningar inom ”Doing Business”)

Undersökningen tar dock inte hänsyn till det publika övervakning och beivrandet av minoritetsförtryck, dvs. den övervakning av majoritetsägares och bolagsledning aktiviteter som sköts av FI, börsen m.fl. I de undersökningar som utförts av La Porta et al (What works in Securities laws?, Journal of Finance 2006) rankar Sverige något högre. Men minoritetsrättigheterna omfattar även ett än bredare spektrum av frågor, bl.a. medinflytande, kvorumregler, informationskrav, utökad granskning, utdelning och tvångsinlösen. Det gäller att se hela det rättighetsknippe som en aktie representerar och avgöra vilka styrkeförhållanden som gäller inom olika områden.

(Illustration från min bok Praktisk bolagsstyrning, Bonnier utbildning, 2010)

Det är med andra ord en relativt komplex fråga att ranka det svenska minoritetsskyddet styrka i förhållande till omvärlden. Förenkling och mytbildning är av ondo. Troligen finns inget otvetydigt svar utan åsikten behöver prövas mot en logisk grund (makt som nollsummespel), diskurs (vem sätter agendan), praktikfall (Scania, Sandvik, Skandia, Volvo/Renault m.fl.) och magkänsla.

Det är de få aktieägarna som tjänar på myten om ett starkt minoritetsskydd – inte de många aktieägarna.

På opinionstorget Almedalen vimlar snart sagt alla svenska organisationer för att saluföra sina åsikter, så ock revisorsorganisationen FAR. Tacksamt att det i lugn och ro en tyst sommarnatt går att ta del av diskussionerna under mer bekväma former. På nätet finns diskussionen ”Förtroendet för revisorn” att ta del av på FARs webbsida.

Revisorerna brottas med samma problemställningar som man gjort i årtionden: rollen, uppgiften och ansvaret. För skojs skull plockar jag ner mitt gamla examensarbete från juristlinjen 1992, ”Om god revisorssed”, som professor Carl Hemström i Uppsala hade godheten att handleda. Även om den regulatoriska miljön var annorlunda än idag – Kommerskollegium var tillsynsmyndighet, revisorslagen var inte uppfunnen, EU-rätten hade inte gjort sitt intåg, lärdomar från tre finanskriser saknades etc. – så är likheterna med dagens förtroendeproblem i princip oförändrade.

Skrapar man något på ytan av de senaste årens aktiebolagsrättsliga praxis och nymornade mediaintresse – i kölvattnet av Prosolvia, HQ, Panaxia, TeliaSonera m.fl. – blottläggs revisorernas svåra ställning. Revisorerna är både bolagsorgan och uppdragstagare. Som organ är de en själständig enhet i ABL:s organisationsschema; få, om ens någon annan än normgivarna, har rätt att påverka deras ställning och uppgifter. Som uppdragstagare är de en leverantör av revisorstjänster; beställaren är formellt sett bolagsstämman, praktiskt sett är valberedning, revisionsutskott, styrelse och företagsledning involverade. Yttersta avnämare för revisionen är dock bolagets intressenter, dvs. aktieägare i alla dess grupperingar, anställda, affärspartner, stat och kommun m.fl. Flera av dessa direkta och indirekta uppdragsgivare har målsättningar som dessutom står i potentiell eller konkret konflikt.

Det hela liknar ett klassiskt drama. Hjälten vinner en blodig fäktning mot den som senare visar sig vara hens bortglömda tvilling. Revisorn granskar vad som visar sig vara sin egen rådgivning. Det är i detta läge de flesta utomstående bedömare, både normgivare och opinionsbildare, väljer att sätta in ett mycket högt moraliskt krav. Uttrycket ’Caesars hustru måste vara bortom all misstanke’ innebär på att personer i upphöjda positioner måste vara fullständigt oförvitliga eller annars ska de skiljas från sin position. Det behöver inte ens finnas skäl för misstankar utan bara det faktum att en illasinnad association är möjlig räcker för att falla kort om denna princip. Det rör sig således om en absurd måttstock, en prövning som ingen kan klara.

Den offentliga debatten kring revisorer rör sig ofta i denna moraliska begreppssfär. De centrala uttrycken i debatten är oberoende, förtroende och förväntningsgap. Förtroendet för revisorer sägs vara lågt, revisorernas oberoende måste stärkas, det finns ett förväntningsgap mellan det revisorerna förväntas leverera och vad de anser sig ha till uppgift att leverera.

Frågan om oberoende får försteg framför den mer jordnära frågan om revisorns uppgift. Häri ligger ett dilemma. Det är revisorernas arbete, dvs. god revisionssed, som har konkret möjlighet att skydda investerare genom att avslöja problem, frammana bättre redovisning samt informera marknad och intressenter. Men diskussionen rör istället revisorernas relationer och förhållningssätt, dvs. god revisorssed. Självfallet är de två diskussionerna nära besläktade, men att diskutera och reglera revisorers roll innebär inte nödvändigtvis att arbetskvaliteten kommer överensstämma bättre med förväntningarna. Det är fullt möjligt att den oförvitlig revisor att göra fel, liksom det är fullt möjligt för en jävig revisor att göra rätt.

Att bedöma revisorer enligt principen Caesars hustru är fruktlöst. Ingen har vilja eller råd att låta kejsarna i näringslivet förvalta våra börsföretag helt utan kontrollinstanser. Revisorn är en omistlig del av det aktiebolagsrättsliga triumviratet. Vi är mer betjänta av en diskussion av revisorns hantverk och verktygslåda.