Preemptive strategic stupidity

Standard

Motiv till företagsförvärv som uttrycker den defensiva hållningen ”Om inte vi gör det, gör någon annan det” tenderar bottna i en till vanföreställning gränsande bristfällig analys. Detta har Professor Aswath Damodaran med önskvärd stringens benat ut i en kommentar till Facebooks aviserade förvärv av Whatsapp: If we don’t do it, our competitors will! Defensive Dealmaking or Panicky Preemption?

Beware snakes

Resonemanget ”om inte vi, så de”, vilket Damodaran fyndigt döper till PSS (preemptive strategic stupidity), bygger i grunden på att någonting i framtiden förloras om man inte agerar nu; att handling är bättre än passivitet. Från ett värderingsperspektiv handlar det då framförallt om förlorad marknad, som leder till förlorad omsättning, som leder till förlorade resultat, som leder till förlorade kassaflöden. Värdet av denna förlust, som omvänt ger den potentiella prislappen på förvärvsobjektet, kan då beräknas med en enkel diskonteringsmodell av typ Gordons formel.

Men Damodaran poängterar att denna värdering bygger på att fyra bakomliggande villkor är uppfyllda:

  1. Företaget som försvaras är värt att försvara, dvs. avkastningen överstiger kapitalkostnaden
  2. Hotet mot verksamheten är äkta, inte ett hjärnspöke
  3. Det defensiva förvärvet är det bästa sättet att avvärja hotet
  4. Hotet är unikt och kan inte enkelt återskapas

I det aktuella fallet sluter han sig till att de tre första villkoren är tillfredställda (om än att man får ta Facebooks unga kontrollägare och VD på orden att nr 2 och 3 är korrekta), men knappast det sista villkoret. Att upprepa Whatsapps snabba resa till 450 miljoner användare är inte bara möjligt, det är sannolikt. Ju högre prislappar på nya uppstickare som sätts, desto fler dyker det upp.

Med en prövning enligt dessa kriterier så faller i de allra flesta fall ”om inte vi, så de” strategin. Affärsverksamhet handlar inte om överlevnad, utan om bärkraftighet. Att likt Dr Frankenstein sy ihop döda kroppsdelar till ett artificiellt liv slutar ofelbart i tragedi. Drivkrafterna till att eftersträva evigt liv är andra än affärsmässiga. Dessutom, att förhålla sig passiv är inte alltid resultatet av passivitet utan kan många gånger vara ett aktivt ställningstagande. Med det omvärldstryck som företag utsätts för så är det ett betydelsefullt tecken på företagsledarens mod att hen går sin egen väg, att hen väljer bort de enkla men sensationella lösningarna. Budstrider, Följa-John och vidskeplighet får inte vara beslutsunderlag i affärsverksamhet. Att flera personer i din omgivning använder dumhet och förmätenhet som strategiska ledstjärnor gör det inte mer gångbart. Om dina konkurrenter tävlar om att bygga sandlådans högsta slott låt dem göra det.

”Castles made of sand melt into the sea, eventually.”

Statligt riskkapital – en oxymoron?

Standard

Riksrevisionen har gjort en intressant granskning av statligt riskkapital, Statens insatser för riskkapitalförsörjning – i senaste laget (RiR 2014:1). Rapporten är mestadels ett resultat av intervjuer och genomgång av statliga styrdokument samt viss statistik. Den stora frågan förblir därför obesvarad.

Riksrevisionens uppdrag är att granska statens resursanvändning och i riskkapitalgranskningen har frågorna varit: Är avkastningskraven förenliga med en marknadskompletterande roll för statligt riskkapital?; Tränger statligt riskkapital undan privat?; och Finns möjlighet till effektivare hushållning?

Uppdraget har begränsat till det synliga statliga riskkapitalet, som t.ex. Almi, Industrifonden, 6:e AP-fonden och Inlandsinnovation. Men de andra mindre synliga stöden i form av rådgivning, bidrag och lånefinansiering ingår inte. Inte heller blir statliga fonders och bolags investeringar i privata riskkapitalbolag synade. Granskningen blir därför ganska snäv, men ändå lyfts en del viktiga slutsatser fram:

1) Det statliga riskkapitalet syftar till att vara ”marknadskompletterande”, dvs kompensera för brister i marknadens egna riskkapitalförsörjning. Man har konstaterat att det är framförallt i tidiga faser som det finns ett finansieringsgap, eller ”dödens dal” som gapet också benämns. Trots detta styrs det statliga riskkapitalet mot senare investeringsfaser (särskilt under tiden innan 6:e AP-fonden omorientering). Den tidiga såddfasen erhöll bara 0,2 procent av kapitalet – den enda fonden som gjort sådana investeringar var Norrlandsfonden – vilket betecknas som extremt lågt.

Riksrevisionen statligt riskkapital2) Över 40 procent av kapitalet investeras i expansionsfas och mogen fas (exklusive 6:e AP-fonden). Detta är en marknad där det redan finns etablerade aktörer, varför det finns en risk för otillbörligt konkurrens. Vilket i och för sig kompenseras med att det statliga riskkapitalet ska använda marknadsmässiga avkastningsmål. Riksrevisionen finner dock inte att man har ett empiriskt underlag för att uppskatta undanträngningseffekterna

3) Granskningen visar även att det finns en överlappning bland statens riskkapital och att fonderna har en likviditetsreserv om 6,5 miljarder kronor som uppskattas årligen kosta 150 miljoner i upplåningsränta.

Riksrevisionen konstaterar att avkastningskraven för de olika statliga riskkapitalaktörerna är ganska brokiga och många gånger vaga. Två aktörer har helt marknadsmässiga krav medan övriga har lägre krav. Dessutom skiljer det mellan den statliga ägarens krav och de interna krav som respektive fond sätter samt vilka villkor som sätts i enskilda investeringar. En poäng man gör är att marknadsmässiga krav inte rimmar med den marknadskompletterande roll det statliga riskkapitalet har.

Riksrevisionens granskning har sina meriter. Samtidigt finns det en underliggande paradox som inte kommer fram. Det bör finnas en konflikt mellan å ena sidan innovation och nyföretagande (som i grunden är disruptiva företeelser) och å andra sidan statlig inbladning (som är samhällsbevarande). Innovation och entreprenörskap handlar inte bara om att finansiera idéer, utan att idéerna har en sådan kraft att de spränger igenom oavsett stöd, kapital, konkurrens och rådande strukturer. Att staten kan gynna sådana rörelser utan att samtidigt försöka tämja eller kväva dem är en självmotsägelse. Gynnar det en idéskapare att sätta sig ner och skriva en ansökan till en statlig fond istället för att sätta igång och satsa? Kommer pengar med avkastnings- och rapporteringskrav att gynna idén eller kommer den lägga en administrativ hinna av overklighet mellan entreprenören och kunderna? Riskkapital är ibland nödvändigt, men det ska underordnas innovationen. Riskkapitalstrukturer har en tendens att vända logiken. Som alltid, man får uppfinna hjulet medan man rullar.             

Den ofrivillige gästbloggaren

Länk

Det verkar ha varit ett spännande utvecklingseminarium på FAR i förra veckan. Man diskuterade bland annat att stärka förtroendet för revisorer. FARs ordförande Dan Brännström ansåg mitt ngt fräcka inlägg på hans blogg var så spännande att han ville lyfta fram det som ett gästblogginlägg.

http://danbrannstrom.se/de-nya-revisorerna

Förhoppningsvis kan jag komma tillbaka till ämnet och utveckla tankegångarna något mer systematiskt och kanske något mindre drastiskt framgent. De nya revisorerna är viktiga förtroendearbetare för framtiden!