Nu ligger kommentaren som jag skrivit gällande Prosolvia för Lexnovas räkning förra året ute här på webben, se Publikationer.

Även om det finns mycket att kritisera i hovrättens dom så hindrar det inte att det finns några korn av positiva läxor (”takeaways” som man brukar säga i affärssammanhang). För att de inte ska försvinna i det allmänna nedsablandet av domen vill jag räkna upp ett par här som en epilog till artikeln.

• Ansvar har utmätts i svensk bolagsstyrning! Det är ändå positivt att ansvar har utmätts i den annars så ansvarsbefriade svenska bolagsstyrningen. Nu var det förvisso fel funktionär som fick bära hundhuvudet och på delvis tveksamma grunder, men ändå. Ett så pass omfattande redovisningsfalsarium som i Prosolvia brukar annars leda till en stor suck när rättsmaskineriet malt färdigt och gärningsmännen flyttat vidare med sina otillbörligt anskaffade rikedomar. På sin höjd brukar det bli en smäll på fingrarna av FI eller börsen, men det drabbar ju bara ännu en gång aktieägarna som lök på laxen. I Prosolvia har äntligen en kännbar konsekvens drabbat en av skadevållarna. Låt vara att revisorerna i detta sammanhang endast var medlöpare och att beslutsfattarna bakom falsarierna ännu inte tagit konsekvenserna av sitt handlade, utan snarast gynnats av uppgörelsen mellan konkursboet och revisorn.

• Stark signal om ansvarsfördelningen i ABL. Den uppenbara skevheten mellan bolagsledningen och revisorns ansvar har gjorts tydlig i och med domen. Nuvarande modell av solidariskt ansvar är orimlig och onaturlig. Den som upprättar redovisningen måste ta ansvar för innehållet, den kontrollerande funktionären ska enkom ta ansvar för sin arbetsuppgift. Modellen har tidigare utretts, men inget har hänt. Det är dags att damma av frågan och hitta en rimligare ansvarsfördelning mellan organfunktionärerna i ABL. Revisionsskrået har uppenbar anledning och kompetens att driva frågan men verkar hellre vilja avfärda domen som en plump och snabbt gå vidare. De tycks mer angelägna av att driva egenintressanta skattefrågor om 3:12-regler och värderingen av partner-aktier.

• Obevisade hypoteser framstår i ny absurd dager.  I domen framgår det med önskvärd tydlighet att utomobligatoriska begrepp och hypotetiska händelseförlopp inte förslår som förutsebar och stringent modell för att avgöra ansvarsfrågor i komplexa kommersiella sammanhang. Det är svårt nog med hypoteser i verkliga fysiska sammanhang där det finns ett visst mått av naturvetenskapligt påvisbar orsak och verkan. I sammanhang som grundar sig en komplex värld av marknadskrafter, flockmentalitet, god sed och girighet är det ogörligt att leda något i bevis. Det bevislättnande halmstrå som hovrätten hittar i Landskrona-domen är lika pålitligt som ett magisk rep. Det vore bättre om funktionärssansvaret knyts till det inom-obligatoriska ansvaret som gäller andra uppdragstagare. Uppdragstagaren har åtagit sig vissa uppgifter och gör hen inte det så finns det en presumtion om någon form av ansvar. Tidigare har andra uppdragstagare vars resultat är ämnat att tillkännages för utomstående personer, såsom värderings- och besiktningskonsulter, fått vidkännas ett kännbart tredjepersonansvar, jmf. t.ex. Konefallet (NJA 1987 s 692). Att knyta revisors ansvar till denna praxis ger en rimligare modell i linje med förväntan och förutsägbarhet.

• En välbehövlig kil mellan bolagsledningen och revisorn. Bolagsrevisorn är aktieägarnas uppdragstagare valda vid bolagsstämman på förslag från valberedningen. Men när revisorns arbete väl tar sin början dröjer det inte länge tills revisorns oberoende gentemot bolagsledningen lämnar byggnaden. Det finns många anledningar till detta, bland andra gruppsykologiska och ekonomiska, men det är ett allestädes närvarande problem för den aktiebolagsrättsliga maktfördelningsmodellen. Revisorn har dessutom att tillvarata andra intressen än bara aktieägarnas. Det är därför av yttersta vikt, inte bara för det enskilda aktiebolaget utan för näringslivet i stort, att revisorns opartiskhet och saklighet försvaras och integreras i systemet. Tendensen till att revisorerna slaviskt följer bolagsledningen är av ondo. Vi har länge vetat resultatet av detta i form av upprepade minoritetsövergrepp och lägre börskurser (”market of lemons”). Nu vet även revisorerna att det kan kosta.

En förhoppning om framtiden i anslutning till ovanstående. Det hade varit möjligt och önskvärt att revisorn i Prosolvia, i samband med att skandalen rullades upp eller under de långdragna efterföljande processerna, rakryggat ställt sig upp och sagt: ”Ja, det blev lite fel. Vi kom fram till fel resultat i revisionen och tog fel beslut. Nu är vi beredda att ta ansvaret för vår medverkan i kollapsen och skadorna det vållat.” Istället har en av landets ledande revisionsbyråer i åratal framhärdat i sin uppenbart felaktiga bedömning av ett redovisningsfalsarium. Min tro att en diskussion och en bedömning av revisorns medverkan hade fallit bättre ut för revisorns del än det hårdnackade förnekandet av varje form av eget fel. Ett sådant mått av civilkurage är dock sällsynt, på gränsen till utrotningshotat. Prosolvia-domen inbjuder ändå – med armbågen – till en svag tillförsikt om bättring.