Regeringen har med sitt samarbetsparti lovat att ”stoppa vinstjakten i välfärden”. Utredningen med den missvisande titeln ”Ordning och reda i välfärden” (SOU 2016:78) är en första konkretisering av hur detta stopp, populärt kallat vinsttak, ska utformas. Utredningen ger dock mest intrycket av en tendentiös häxjakt på vinst.

Samtidigt måste man ta till sig den allmänt spridda aversionen mot att skattemedel blir vinstmedel. Det är föga framåtsyftande att vägra lyssna på eller försöka förstå meningsmotståndares farhågor. Bara genom att anstränga sig till perspektivbyte kan man kräva motsvarande ynnest åter.

Nedan kommer några oförsynta påpekande rörande utredningen ekonomiska del samt några idéspån till fortsatt tänk kring eventuell reglering.

Resultat, Vinst eller Avkastning?

Det finns en skillnad mellan ekonomer och politiker, den förra yrkeskategorin är intresserad av att mäta saker (inte olika andra vetenskapare) medan den senare yrkeskategorin är intresserade av att hitta argument för att påverka opinioner. Begreppet resultat kan utifrån dess användare sägas vara ett torrt mått för ett företags ekonomiska effektivitet, medan vinst är ett laddat begrepp för lyckade affärer efter alla företagets ansträngningar och risker. Att företag ofta går mer förlust (som i välfärdstjänstesektorns verksamheter i offentlig regi) är enkla att tänka bort när man fokuserar på vinst och övervinster.

Utredningen fokuserar ytligt sett på begreppet vinst. Problemet, från initiativtagarna till utredningens perspektiv, är att företagen inom välfärdstjänstesektorn inte uppvisar några stora nettoresultat eftersom finansiering och skattehantering påverkar den sista raden i resultaträkningen. Habilt vänds istället blicken mot det relativt enklare resultatmåttet rörelseresultat. Problemet, ur samma perspektiv, finns dock även här. De företag som utredningen definierar som ”utförarföretag” i sektorn (4 579 stycken) uppvisar inte några uppseende marginalmått ens på rörelseresultatnivå. Utöver att redovisa de största företagens rörelsemarginaler, där det mest framgångsrika är Engelska skolan med en marginal om 10,3 %, presenteras tre separata utredningar rörande 2013 där den genomsnittliga marginalen (dvs. ett genomsnitt av ett genomsnitt) var 5,1 %. Enligt SCB var näringslivets genomsnittliga rörelseresultat för samma period 6,3 %. Utredningen tvingas därför konstatera att ”Den offentligt finansierade välfärdssektorn genomsnittliga rörelsemarginal var lägre än för tjänstesektorn totalt.” (sid 200) och ”De genomsnittliga rörelsemarginalerna i den offentligfinansierade välfärden är inte anmärkningsvärt höga.” (sid 207).

Utredning måste alltså vända sig från vinst för att hitta den eftersökta ”vinstjakt” som man vill stoppa. Eftersom tjänstesektorn i gemen präglas av låg kapitalintensitet bör avkastningsmåttet vara högt i förhållande till bland andra den investeringstunga tillverkningsindustrin. Utredningen byter här lägligt underlag och utgår från samtliga företag inom utbildning, hälso- och sjukvård, dvs. även företag med ingen eller mycket liten andel offentligfinansierad verksamhet inkluderas. Den första delen av analysen utgick från företag med minst 70 % av intäkterna från offentliga källor. Utredningen konstaterar att med de bredare underlag att ”välfärdstjänstesektorn” (då inkluderande bland annat gymkedjor) sammanlagt har högre avkastningstal än tjänstesektorn totalt, bland annat en avkastning på totalt kapital om 13,4 % i jämförelse med 7,4 %.

Genom måttet avkastning finner man alltså ett finansiellt nyckeltal som överträffar de genomsnittliga. Avkastning är liksom rörelsemarginal ett lönsamhetsmått. Där resultatmarginaler mäter effektivitet av en viss typ av resursförbrukning (rörelsekostnader, bl.a. personalkostnader), mäter avkastningsmåtten effektivitet i förhållande till andra typer av resursanvändning (tillgångar, eller omvänt, kapital). Marginalmåtten fångar upp just den resursanvändning, jobbtillfällen, som man försöker värna medan avkastningsmåtten ger en betydligt mer komplicerad bild.

Ett lämpligt avkastningsmått som fångar upp kapitaleffektivitet oavsett finansiell struktur är avkastning på operativ kapital (Rop) – eller om man hellre vill ”räntabiliteteten på rörelsens tillgångar”. Utredningen gör följdriktigt en analys av Rop där medianvärdet för välfärdsföretag är 47 % i förhållande till samtliga tjänsteföretags 10 %. Här byter man statistiskt mått från medelvärde till medianvärde (medianen kan ytligt sett sägas rensa från extremvärden i urvalet). Anledningen till måttbytet sägs vara att medelvärdet är för högt! Måttet tycks framförallt påverkat av avkastningen inom verksamheter för ”sociala insatser” (vilken inte närmare definieras).

Utredningens ger den tentativa ”Förklaringen till det låga operativa kapitalet är troligen att branschen präglas av säkra intäkter som ofta betalas i förväg, dvs. innan tjänsten utförs.” (sid 204) Förutsägbarhet i intäkterna innebär allmänt sett att företagens behöver mindre riskkapital. Det kan vara en av faktorerna men den backas inte upp av en analys av kapitalstrukturen. En troligtvis mer betydelsefull faktor är att sektorn behöver färre och mindre anläggningstillgångar, även i jämfört med andra tjänsteföretag. Tjänsteföretag som agerar på en fungerande marknad har stora kostnader eller stora tillgångsposter som är hänförliga till marknadsföring, kundvård, immateriella tillgångar, systemutveckling etc. Troligen är både kostnader och tillgångar högre i dessa bolag, relativt en halvvägs kommen välfärdstjänstemarknad.

Denna bild förstärks när man drar sig till minnes hur många av dessa företag kom till världen i en ideologiskt betingad idioti, som jag beskrivit i artikeln När avknoppningar brister.

Att söka och finna övervinst

För utredningens målsättning, att stoppa vinstjakten, måste man dock även leda i bevis att sektorn genererar lönsamhet som överskrider rimlighetens gränser.

Välfärdstjänstesektorn måste uppvisa ”övervinster”. För att hitta övervinsterna krävs att de empiriskt fastställda avkastningstalen kan sättas i relation till en norm, ett jämförelsevärde. Det jämförelsevärde som används är den marknadsmässig ersättning för företags riskkapital, det vill säga den uppskattade kapitalkostnaden. Vad som ska visas är alltså att sektorn har en stående förmåga att prestera resultat som överstiger kraven för att täcka den marknadsmässiga kapitalkostnaden för jämförbara företag.

Det marknadsmässiga kapitalkostnadskravet uppskattas med den vägda genomsnittlig kostnaden för kapital (WACC). WACC:en är en summering av kostnaden av lånat kapital och kostnaden för eget kapital. Relationen mellan lånekapital och eget kapital i måttet ska vara optimal, det vill säga den som genererar högst värde för företagen. Det normala närmevärde som används som antagande för den optimala kapitalstrukturen är det tal som jämförbara företag i genomsnitt uppvisar. Utredningen har för att beräkna en bransch-WACC och optimal kapitalstruktur använt sig av bokförda värden som omvandlas till marknadsvärden genom applicering av observerade börsmultiplar. Det innebär att börsnoterade företag och icke-börsnoterade bolag likställts. Den på detta sätt uppskattade WACC:en redovisas inte explicit av utredningen, även om senare delar tyder på att den estimerats till 8,5 – 10 %. Det är vanskligt att bedöma en så ofullständig redogjord beräkning i relation till professionell erfarenhet och empiri.

Resultatet av denna exercis är dock att ca fyra femtedelar av företagen i sektorn genererar övervinster. (Det framgår inte tydligt om detta är beräknat på endast de företag som har över 70 procent offentliga intäkter eller samtliga det är företag som levererar välfärdstjänster, troligen är det den senare kategorin). En annan dunkelt presenterad beräkning uppgår företagens ”residualvinst”, definierad som den vinst som återstår efter det normala rörelseresultatet (rimlig avkastning beräknad med WACC:en), till 88 procent av rörelseresultatet. Angreppsvinklarna visar egentligen samma sak; vissa företag har ett resultat som möter eller understiger det estimerade avkastningskravet men att majoriteten av välfärdtjänsteföretagen överstiger normalresultatet.

Q.E.D.

Ordning och reda i en välfärdsutredning

I anslutning till en utredning som otillständigt väljer titeln ”Ordning och reda i välfärden” finns det en viss logisk motivation att understryka några förekomster av oordning och huvudbry.

• Utredningens presenterade avkastningstal är beräknade på samtliga företag inom tjänstesektorerna ifråga, inte endast de som adresserar välfärdstjänstesektorn. Det innebär att helt kommersiella företag utan ett uns skattemedel finns med i de framräknade nyckeltalen. Det ger en outredd skevhet i redovisningen och slutsatserna.
• Ett uttryck och förstärkning av denna skevhet är att utredningen växlar mellan att redovisa medelvärden i vissa sammanställningar och medianvärden i andra. Anledningen tycks vara att medelvärden ger orimligt höga avkastningstal. Även om det är svårt att sia om detaljerna och effekterna av detta byte av statistiskt mått är det ett rimligt krav att båda måtten redovisas istället för att bara åka slalom mellan måtten.
• Utöver att den WACC utredningen beräknat inte är redovisad (vilket medför att det är omöjligt att läsa sig till om det finns en rimlighet i slutsatserna om överavkastning) är den feldefinierad. Utredningens WACC är beräknad med lånedelens och eget kapital-delens andel av totalt kapital, dvs. S/TK och E/TK (s 205, not 62). Den korrekta definitionen är dock att de båda kapitalkällornas andel av det operativa kapitalet ska användas, dvs. S/(S+E) och E/(S+E). Det är svårt att uppskatta konsekvenserna av denna felaktiga definition, men generellt sett måste det betyda att avkastningskravet blir lägre relativt den gängse definitionen använts.
• Ytterligare en problematik i utredningens estimat av avkastningskrav är att CAPM (kapitalprismodellen) används för att ge en fingervisning om det marknadsmässiga avkastningskravet på eget kapital. Modellen har dock i flera undersökningar visats ge ett för lågt avkastningskrav för mindre och onoterade företag. CAPM underskattar alltså risken i huvuddelen av de undersökta företagen vilket medför en relativt sett högre ”övervinst” när WACC:en följaktligen underskattats.

Dessa strukturella och eventuellt avsiktliga vägval leder samtliga i riktningen mot att övervinster kan påvisas och dessutom är relativt sett är högre än utan dem.

Längre perspektiv komplicerar begreppet vinst

På det juridiska planet är vinst ett syfte i aktiebolag, bland andra möjliga syften (ABL 3:3). I en artikel har jag gjort en kort analys av betydelsen av och utmaningarna för aktiebolagslagens vinstpresumtion. I den ekonomiska delen av texten beskrivs vinst (egentligen resultat) som ett mått på effektivitet, värde och kvalitet.

På ett mer teoretiskt plan kan även konceptet övervinster diskuteras. I mer långsiktiga ekonomiska modeller där strategiska, organisatoriska, marknadsmässiga och mikroekonomiska aspekter får tid att verka ut blir det outsägligt komplicerat att vederhäftigt definiera, identifiera och mäta övervinster.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv utgör resultat det kommunicerande kärlet mellan företagets interna aktiviteter och dess omvärld. Ett företag som gör vinst har kunder som uppskattar dess produkter och tjänster. Ett företag som gör vinst uppvisar således en hög kvalitet i sitt erbjudande. Ett företag som skrämmer bort kunder eller har undermåliga produkter och tjänster gör istället förluster och får så signalen att förändra sitt erbjudande eller att söka ytterligare kapital (vilket försvårats och fördyrats av det dåliga resultatet). Över tid kommer dock höga vinster att attrahera konkurrenter och branschen kan mogna till en resultatmässig jämvikt, som i sin tur kommer att konkurrensutsättas från entreprenörer och företag som söker bättre affärer och ökade resultat. Dagens resultat och morgondagens vinstförhoppning är en väckarklocka för förnyelse och innovation.

Det är i en statisk och reaktionär nollsummevärld är vinst enkom av ondo. I den komplexa värld av kvasi-kausala feedback-loopar vi faktiskt lever i är det bara ett mått bland andra. Att reglera vinst med rättsliga normer och sanktioner innebär att straffa bort ett självreglerande mellanmänskligt utbyte som tjänat samhället i århundraden, om inte årtusenden. Endast medeltida rättskipare vedergäller ideologiska färgade missdåd med att obevekligt hugga av Adam Smiths osynlig hand.

Förslaget till vinsttak

Det förslag som utredningen klämmer fram är ett högsta tillåtet rörelseresultat, ett vinsttak. Det högsta tillåtna rörelseresultatet ska beräknas enligt följande:

1. Tillåtet rörelseresultatet beräknas som en ”avkastningsränta” på operativt kapital vid föregående räkenskapsårs utgång. Avkastningsräntan ska bestämmas till statslåneräntan vid föregående räkenskapsårs utgång ökad med sju procentenheter, dvs i år cirka 7,34%.

Utredningen tar här ett vanligt felgrepp i uppbyggnaden av finansiella nyckeltal när man jämställer äpplen med päron. Rörelseresultat är något som byggs upp under hela räkenskapsåret, intäkter och kostnader startar från noll vid årets inledning och summeras efter årets alla transaktioner. Operativt kapital hämtas från balansräkningen som är en ögonblicksbild vid slutet av en enda dag, vanligen den 31 december. Det är klart att det i lagstiftning går att göra äppelskörden beroende av päronlagret, men i finansiella analys måste alltid göras justeringar för sådan diskrepans.

2. Vid beräkningen av rörelsetillgångarna (dvs. de operativa tillgångarna, inte att förväxla med rörelsekapital) ska enligt förslaget bortses från finansiella anläggningstillgångar, kortfristiga fordringar hos koncern- och intresseföretag, kortfristiga placeringar och likviditet som inte motiveras av verksamhetens behov.

Utgångspunkten för tillåtet rörelseresultat sänks alltså med alla finansiella poster på balansräkningens tillgångssida. Till och med så kallad överlikviditet (definierad som likvida medel överstigande 10 % av omsättningen) sänker det operativa kapitalet. Men tanke på den generella avsaknaden av fysiska anläggningstillgångar, varulager och kundfordringar (pga. förskottsbetalningar) i välfärdstjänsteföretag kan det befaras att operativ kapital kan bli negativt. Förskottsbetalningar leder troligen till överlikviditet som alltså ger en stor skuld, men matchningen i likviditet räknas bort som överlikviditet. Det innebär i praktiken att företagen inte får göra vinst.

3. Begränsningen av rörelseresultatet får enligt förslaget kompenseras genom skillnaden mellan tillåtet rörelseresultat och negativa faktiskt rörelseresultat för de tre föregående åren.

4. Förslagen förbjuder dessutom värdeöverföringar över det högst tillåtna rörelseresultatet. Eftersom förslaget omfattar även andra företagsformer än aktiebolag frångår man ABL:s definition av värdeöverföring (ABL 17:1) och breddar begreppet till att omfatta ”alla typer av värdeöverföringar”, inte en särskilt upplysande definition men den omfattar icke-affärsmässiga förmögenhetsminskningar i den avgränsade juridiska personen.

Även om jag här avser att inte beröra juridiken bör ändå en vän av aktiebolagsrättslig ordning ställa sig frågan om hur värdeöverföringsförbudet förhåller sig till beloppsspärren och försiktighetsregeln. Förbudet är i sig ganska oklart, det rör värdeöverföringar som överstiger tillåtet rörelseresultat. Det torde motsatsvis innebära att värdeöverföringar upp till operativ kapital x (7%+statslåneräntan) är möjliga. Dessa minskar i sin tur det faktiska rörelseresultatet (vilket kan vara otillåtet eller tillåtet enligt vinsttaket). Efter räntor och skatter återstår eventuell en vinst som kan komma att utdelas så länge bundet eget kapital är intakt och framtida affärsmässiga och finansiella kapitalbehov är tillgodosedda. Förbudets tillåtna gräns för värdeöverföringar kan alltså krocka ordentligt med de aktiebolagsrättsliga reglerna för olaglig värdeöverföring.

Vinsttaket är ett självmål för sysselsättningen

Det uttalade syftet med vinstjaktstoppet är att värna arbetstillfällen inom den personalintensiva välfärdstjänstesektorn. Förslaget borde då skapa effektiva incitament för ett sådant resultat. Är det sannolikt?

Om det föreslagna vinsttaket får incitamentsskapande effekter för företagens investeringar är det snarast att växa balansräkningen, om det blir några investeringar alls (som alltid beror på vilka alternativ till avkastning investerarna har). Ett större omfång av balansräkningen kan ett större resultat i kronor räknat skapas utan att överstiga taket, istället för att anställa flera personer eller betala högre löner så att taket underskrids. Vilken typ av investeringar blir det? Eftersom utredningen inte funnit övervinster på resultatnivå har förslaget blivit att det underliggande måttet istället är de operativa tillgångarna i form av hårda och mjuka anläggningstillgångar. Det finns många möjligheter för tech-investeringar inom välfärdstjänster som skapar större balansomslutning. Det kan vara kognitiv teknik och utbildningssystem inom skolan, det kan vara robotisering av tunga arbetsuppgifter i vården. Vi är inte långt från att låta elever nyttja MOOC:ar i utbildningen eller förbereda sig med ett lärarlöst förberedelsematerial i ’omvända klassrum’ (flipped classroom). I vården är det inte science fiction att tänka sig självkörande sjukhussängar och exo-skelett för vårdpersonalens tunga lyft. Sådana investeringar ger knappast fler jobb i välfärdstjänstesektorn. De form av incitament som förslaget skapar kommer att påskynda och radikalisera denna utveckling på ett sätt som snabbare ger färre jobb, inte göra denna långsiktiga utveckling smartare eller bättre.

Alternativa lösningar till vinsttak

Men à la bonne heure, det finns i grunden ett visst moraliskt berättigande till farhågor om snedvridenhet i system som omvandlar skattekronor till vinstkronor. Och det är allmänt sett intellektuellt ohederligt att blankt säga nej utan att bidra med alternativa tänk, referensramar eller vägar. Finns det några alternativ till avgiftssanktionerade vinsttak eller vinstförbud?

Alternativa och beprövade lösningar kan enkelt skisseras:

• Det vanliga sättet för staten att styra beteenden och samhällsnyttiggöra mänskliga behov är att beskatta dem. Skatt både ger incitament och återbär medel till samhällets gagn. En alternativ är att hitta en beskattningsmodell som till en rimlig omfattning återetablerar det förment förlorade förtroendet för välfärdstjänstesektorn. En punktbeskattning av välfärdstjänster får till effekt att det privata tjänsteutbudet fördyras i förhållande till offentlig regi, vilket kan vara ett sätt att få en balans mellan tillgänglighet och innovation. En alternativ beskattningsform är den ”mineral resource rent tax” som tillfälligt infördes Australien för ett par år sedan. Hyreskostnaden utgick på de ”supervinster” i råvaruindustrin vilket skapat enorma privatförmögenheter. Den implementerade ”hyreskostnaden” var 30 procent med en progressiv beräkning baserat på vinster som uppgick till mer än AUD 75 miljoner, med fullt genomslag vid AUD 125 miljoner. Hyreskostnaden för naturresursen gav en något mindre bolagsskatt och användes delvis till att finansiera en oberoende expertpanel för utvärdering av projekt för framtida utvinning av naturresurser.
• Ett alternativ sätt att taxera externaliteter är att omvandla dem till överlåtbara rättigheter, som till exempel EU:s system för utsläppsrättigheter. Det är inte en helt långsökt tanke att se välfärden som en allmän rättighet, vilka privata företag tillåts bruka i en bestämd omfattning till en bestämd kostnad. Med ett system för överlåtbara välfärdsrättigheter kan utbud och efterfrågan skapa en jämvikt mellan olika lösningar. Inom utbildningsområdet har skolpengen redan skapat en sådan marknad, vilken dock inte följts av tillräcklig marknadsövervakning och i princip gjort elever till handelsvaror. Men med ett bättre system skulle istället utförarresurserna vara de rättigheter företagen tävlade om. Att utföra välfärdstjänster skulle kunna bli eftertraktat och välavlönat.

Det finns säkert många andra sätt att skapa incitament i välfärdstjänstesektorn. Att införa straffsanktioner för vinster är det sämsta av dem! En viktig anledning till varför sanktionsavgifter är skadligt är att de straffbelägger en av de viktigaste drivkrafterna för samhällets välstånd, framgång och förnyelse. Att ”stoppa vinstjakten i välfärden” lånar gärna sig till att bli en ideologiskt färgad häxjakt på vinst.