In-house M&A: lättare sagt än gjort

Standard

Experter går det tretton på dussinet. Särskilt rörande stora strategiska skeenden i företag, såsom företagsöverlåtelser, finns många konsulter som känner sig kallade att ge råd och ta bra betalt för det. Varför ska företagen anlita utomstående experter? Vilka är fördelar respektive nackdelar med ”in-house M&A”?

Den övergripande beslutet mellan DIY (do-it-yourself) eller Hire-A-Pro baseras på behovet och tillgången till resurser. I resursfrågans bakgrund finns dock flera andra tillstötande faktorer i den miljö där beslutet implementeras som kan påverka affärens och i förlängningen organisationens framgång.

ORGANISATIONENS OLIKA RESURSER

a. Relevant kompetens

Det första en organisation som ska genomföra företagsförvärv måste fråga sig är har vi tillräcklig kompetens för att hantera alla de spörsmål som kan aktualiseras i affären. I många organisationer finns folk med erfarenhet från transaktioner och sakkunniga inom specifika områden. Det kan vara övergripande kompetens inom t.ex. finansiering, avtalsskrivande eller integrationsledning, men också specialistkompetens inom sakområden som t.ex. biopatenträtt, transfer pricing eller ERP-integration.

Två personer med samma sakkompetens kan ha olika fördelar beroende på om hen (här Mikael) befinner sig i de köpande företaget eller om hen (här Mikaela) tillhör en specialiserad konsultorganisation. Mikael har då sin kunskap kopplad till köparföretagets verksamhet och kan med den förståelsen tillämpa sina kunskaper på ett sätt som får direkt praktisk relevans i förhållande till målsättningen för förvärvet. Han kan t.ex. på detaljnivå veta hur målföretagets egenskaper mäter sig i jämförelse med köparföretagets, vilket får relevans i både analysarbetet och i en efterföljande integration. Mikaela har istället sin kunskap byggd på erfarenhet från transaktioner inom många olika branscher och med många olika förutsättningar. Med denna kompetens kan hon avgöra vad som är viktigt för att genomlysa och genomföra transaktionen. Hennes kompetens är kopplad till en situation där målföretag ska överlåtas och där det finns aktörer som har en motsatt ståndpunkt eller inte överlämnar fullständig information. De olika tillämpningarna av samma sakkompetens utesluter inte helt varandra, men överlappar inte helt varandra heller.

Det är alltså inte bara en fråga om kompetens, utan även en fråga om sakkompetensen är relevant i den aktuella kontexten.

b. Tid

Utöver relevant kompetens behöver organisationens medarbetare som är i fråga även ha tid för det omfattande arbetet i ett företagsförvärv. I stora organisationer finns specialistkompetens kring transaktioner ibland samlad i en särskild avdelning som har handlingsberedskap för arbetet, men i de flesta organisationer är företagets medarbetare engagerade i linjebefattningar med löpande arbetsuppgifter som täcker en hel arbetsdag och lite därtill. Engagemang i en transaktion innebär då att ytterligare arbete läggs till, transaktionsarbetet är i perioder mycket intensivt.

Beslutet är så en fråga om prioritering; ska organisationen satsa alla tillgängliga resurser på att genomföra den förhandenvarande transaktionen eller ska den alltid upprätthålla samma rutiner och kvalitet på sin verksamhet? Min åsikt är att de involverade företagens nuvarande affärsverksamheter alltid måste vara prio ett. Det vore helt enkelt värdeförstörande för alla parter med en annan prioritetsordning. Ifall organisationen inte klarar av att upprätthålla denna princip måste man ta in hjälp utifrån. Ofta kan man se hur ledningen involveras i transaktionens alla delar och skifta fokus från egna verksamheten. Detta engagemang handlar dels kompetens och information som bara företagsledningen besitter, men delvis ligger internpolitik och egna ekonomiska intressen.

Ledning och medarbetare som rycks ut ur sina ordinarie roller behöver ersättas eller få tillfällig hjälp. Även detta kan ske internt eller externt. Om t.ex. personer ur ekonomiavdelningen får hantera den finansiella företagsbesiktningen måste övriga ekonomiavdelningen kanske klara en kvartalsrapportering utan dessa personer, vilket kan ske med en temporär extern hjälp. Men notera att det någonstans i organisationen alltid uppstår en ökad arbetsbörda eller ökade kostnader av att låta en medarbetare får hantera transaktionsuppgifter.

Resonemanget är även giltigt med utgångspunkt i själva transaktionsverksamheten. I vissa delar av affären kräver den fullständigt fokus på transaktionsarbetet. Det är då inte görligt att de engagerade medarbetarna blir distraherade av löpande arbetsuppgifter.

c. Budget

En ytterligare trång sektor ifråga om intern kompetens och upphandling av externa konsulter är tillgängliga finansiella medel. Både att ha en intern beredskap genom anställda medarbetare med relevant kompetens och alternativet att vid behov användas sig av extern kompetens kostar pengar. En grov uppskattning är att externa kostnader vid transaktioner kan uppgå till 2 – 4 % av transaktionsvärdet, även om det givetvis varierar mycket.

Det finns således potentiellt sett stora besparingar med att göra transaktionsarbetet i huset. Men samtidigt är det svårt uppskatta de interna kostnaderna för en transaktion, särskilt om samtliga kostnader från strategifas till integrationsfas ska inkluderas.

In-house M&A decision

OMGIVANDE FAKTORER SOM PÅVERKAR BESLUTET

Således fattas beslutet om att använda interna eller externa resurser på tre grunder: kompetens, tid och pengar. Men det är inte tillräckligt att bara beakta dessa tre parametrar. Beslutet måste även beakta den riskfyllda miljö som uppkommer under transaktionsprocessen.

d. Arbetsstruktur

Ett transaktionsprojekt är ofta oförutsägbart och riskbemängt. Det finns all anledning att försöka upprätthålla viss disciplin. Genom god ordning kombinerad med ett flexibelt sinnelag kan osäkerhet i processen hanteras. En viktig lärdom från upprepade transaktionsprojekt är att det lönar sig att ha en tydlig rollfördelning och en formell uppdragsrelation.

Vid anlitande av externa konsulter står det skrivet vem som är uppdragsgivare, vem som är uppdragstagare, vilka arbetsuppgifterna är samt när och hur rapportering sker. Det omvända råder vid intern besättning av transaktionsprojektet; ofta sker en sammanblandning av roller och arbetsuppgifterna blir otydliga. Samma person kan utföra en analys och fatta beslut på basis av analysen. Vem granskar besluten? Det kan även handla om att arbetet inte dokumenteras i tillräcklig utsträckning. Varför ska person föra anteckningar när hen beslutar, förhandlar och avtalar?

Det finns förtjänster med att bibehålla relationen uppdragsgivare – uppdragstagare även om ett transaktionsprojekt genomförs med interna medarbetare. Genom att ha en tydlig arbetsfördelning inom projektet med en styrgrupp och en projektgrupp vinns fördelarna av en strukturerat och dokumenterat arbete som kan hantera riskerna av oordning under projektet och bristande uppföljning efter det.

e. Kritisk öppenhet

En transaktion behöver sin engagerade ledare, en kraftfull förespråkare som tar initiativ och kämpar för att projektet ska bli framgångsrikt. Det finns dock risk att en vältalig befattningshavare inte tvingas att ordentligt motivera och underbygga sina åsikter. Alla ledare tenderar att omge sig med ja-sägare. I alltför homogena grupper utvecklas ibland grupptänk, dvs. gruppens medlemmar vill upprätthålla gruppens enighet istället för att ta in extern eller kritisk information.

Det är således ovanligt att konsensus kring en transaktion utmanas av en uppfordrande fritänkare i köparorganisationen. Den medarbetare som kritiserar en företagsledares uttalade önskemål och drömprojekt måste ta i beaktande sin framtida position. Det kan även förhålla sig så att potentiella kritiker spar kritiken eftersom det finns andra viktigare strider eller att det i den givna situationen är taktiskt korrekt att låta en intern rival misslyckas och vara upptagen.

Om företaget anlitar externa rådgivare får de i bästa fall skeptiskt lagda personer med på köpet, Konsulterna kan då utgöra en naturlig och rationell motpol till den entusiasm som finns inom företagsledningen. Det förutsätter dock att konsulterna har tillräckligt stor integritet och erfarenhet i förhållande till företagets ledande befattningshavare.

Ifall det inte är aktuellt med externa konsulter som kan bidra med ett öppet och kritiskt sinne i transaktionen kan en sådan funktion skapas internt. Organisationen kan utse en grupp eller person som ska agera ”djävulens advokat” med uppgift hitta brister i projektets förutsättningar och planering (ett s.k. rött lag). I sådant fall är det en fördel om organisationen har en explicit rollbeskrivning för detta, så att alla förstår värdet med en ifrågasättare och inte övningen urartar till pajkastning.

f. Delaktighet

Ett viktigt argument för att genomföra projekten inom organisationen är att de som framgent ska arbeta med målföretaget bör känna sig delaktiga och ansvariga för detta. I en process som är alltför styrd av köparföretagets ledning tillsammans med externa konsulter är det lätt att medarbetarna i både köpar- och målföretaget blir alienerade och oengagerade. Att redan under transaktionsfasen använda medarbetare från olika delar av organisationen skapas flera förkämpar för projektet som kan hjälpa till att förankra målsättningar och integrationsaktiviteter i ett senare skede.

En transaktion helt genomförd med externa krafter kan innebära att mellanchefer och andra medarbetare upplever att de plötsligt får målföretaget ”i knät”, utan tillräcklig information eller framförhållning för att kunna genomföra en effektiv sammanslagning av verksamheterna. Lösningen är att göra åtminstone några av de personer som är viktiga för integrationen delaktiga i transaktionsfasen i olika roller, kanske som del i styrgruppen eller i en annan rådgivande funktion men helst i besiktningsmomenten.

g. Lärande organisation

Genom att anlita utomstående konsulter riskerar organisationen att avhända sig möjligheter till egen kompetens- och erfarenhetsutveckling. Den avsaknad av relevant kompetens som omtalats ovan kan delvis bero på att medarbetarna inte fått chansen att pröva sina färdigheter i skarpa situationer. Att ständigt behöva förlita sig på externa experter kan långsiktigt utarma den interna kompetensen och självförtroendet. Projekt som helt eller delvis genomförs internt ger organisationen tillfälle att uppdatera sina interna policyer och strategier med erfarenheter och konkreta exempel på lyckade eller misslyckade arbetsmoment.

En lösning för organisationen kan vara att låta en medarbetare ”punktmarkera” de externa konsulterna. I uppdragsbeskrivningen kan ställas krav att en medarbetare ska vara i kontinuerlig kontakt med konsulterna eller på något sätt delta i arbetet. Köparföretaget kan även efter själva transaktionen se till att begära in allt arbetsmaterial och att konsulterna överlämnar en uppföljning av projektet. En extern konsult ska aldrig tillåtas lämna projektet utan att på något sätt ha överfört de lärdomar om målföretaget och den specifika processen som de insamlat under projektet. Integrationsarbetet måste starta från den kunskapsbas som utvecklats under transaktionsfasen istället för att inledas med en ny analysrunda och dubbelarbete.

OLIKA ORGANISATORISKA LÖSNINGAR

Företag organiserar sina strategiska affärer på olika sätt. Jag har varit involverad i flera olika projekt där organisation och kompetensutveckling rörande M&A varit i fokus. Flera organisatoriska alternativ kan observeras:

  • Företag som är tillräckligt stora eller har stora transaktionsvolymer har ofta en egen M&A-funktion med uppgift att ta hand om företagets större eller strategiska transaktioner, som t.ex. företagsförvärv, avknoppningar eller samriskaffärer. Det är sällan dessa M&A-avdelningar har alla resurser som krävs för genomförandet, men de utvecklar dessutom en hög beställarkompetens och nätverk för de tjänster som måste köpas in.
  • Mindre företag eller företag som framförallt växer organiskt formerar sig på andra sätt. Ett sätt är att inte organisera sig alls utan förlita sig på att företagsledningen kan hantera situationen med en ad hoc-lösning, ofta baserad på inhyrda resurser. Med detta alternativ är det lätt att hamna i några av de fällor som beskrivs ovan.
  • En bättre lösning för mindre företag är att kompetensutveckla ledning och eventuellt vissa särskilda avdelningar. Det kan vara bra att styrelse och företagsledning har en grundläggande kompetens inom företagsförvärv och transaktionsprocesser samt en förberedd arbetspolicy för att hantera dessa affärer. Ett projekt jag var involverad i handlade om att träna en avdelning av affärsutvecklare i ett större bolag i syfte att de bättre skulle se och kunna ta initiativ till strukturella affärer och transaktionsprocesser. I samband med det tog vi fram en manual för hur organisationen skulle genomföra företagsförvärv baserat på tidigare erfarenheter och en allmän projektstruktur.
  • Ytterligare en variant är att hantera transaktionsfrågorna brett i företaget och involvera samtliga de delar av organisaionen som potentiellt kan komma att beröras av transaktionsprojektet, allt ifrån administrativa avdelningar som ekonomi, juridik och personal till enskilda affärsområden. I ett av mina uppdrag bildade ett större företag ett M&A-nätverk med flera personer från olika delar av organisationen. Inom nätverket förbereddes en organisationsstruktur och transaktionspolicy för att hantera skarpa projekt. Nätverket fungerade på både som bollplank för interna arbetsgrupper och för kunskapsutveckling inom M&A.

Att göra M&A på helt basis av interna resurser är som beskrivits inte en helt enkel lösning, men den är inte omöjlig. Det finns mycket att hämta i arbetsmetodiken inom den externa rådgivningen. I de allra flesta fall är det dock bäst med en blandning av interna och externa krafter.

1, 2 eller 3 aktiebolagslagar?

Standard

I en svunnen värld, då Sverige tog sina första steg in i dåvarande EG, togs ett beslut att föra in EG-rättens alla existerande bolagsdirektiv i en och samma aktiebolagslag. Med motivet att inte tvinga in mindre ägarledda bolag i en alltför stor och alltför dyr kostym tillskapades två bolagskategorier, privata och publika AB.

Valet var inte givet; det fanns exempel på länder med flera bolagskategorier inom en och samma lag (bl.a. Storbritannien) och exempel på länder med separata aktiebolagslagar (bl.a. Tyskland). Om valet kan man läsa i SOU 1992:83 Aktiebolagslagen och EG. Att införa dubbla aktiebolagslagar stod mot att sammanfoga disparata regelverk i en lag. Vis av erfarenheterna av det misslyckade försöket att införa så kallade andelsbolag 1978, som ledde till massiv remisskritik, landade dåvarande Aktiebolagskommittén i att förorda två kategorier i en lag. Det kanske var så enkelt att juristerna inte ville ha en ännu tjockare lagbok. Från och med 1 januari 1995 delades alla existerande aktiebolag upp i privata och publika AB.

I huvudsak ligger skillnaderna mellan bolagsformerna i följande regler:

  • Spridning av aktier: för privata AB är spridning till allmänheten förbjudet.
  • Aktiekapitalet: privata AB kräver KSEK 50 i aktiekapital, publika KSEK 500.
  • Firma: publika AB måste ha ”publ” i sin firma, privata får inte ha det.
  • Bolagsstyrning: Olika regler gällande styrelse, vd och revisor.
  • Kallelse till stämma: Striktare regler för kallelse och offentlighet i publika AB.

TID FÖR OMTAG

Sedan 1990-talet har EU:s bolagsrätt fortsatt divergera i två olika huvudriktningar.

De stora bolagen, aktiebolag som är föremål för publikt intresse (PIAB)*, har fortsatt tilldragit lagstiftarens uppmärksamhet under såväl låg- som högkonjunkturer. Ofta i reaktion på skandalbetonade händelser i näringslivet. Infallsvinkeln är vanligtvis att få bolagen och deras ledning att arbeta i samklang med rådande värderingar i samhället. PIAB är bl.a. ”börsbolag” (aktier vars aktier är noterade på reglerade marknader), kredit- och försäkringsbolag och bolag som medlemsstaterna utpekar som PIAB. PIAB kan dock ofta expanderas till att omfatta allehanda företag av allmänt intresse. En kortsökt parallell är se sådana bolag som frivilligt väljer att använda sig av utomrättslig normgivning inom bolagsstyrning och CSR, bl.a. tillämpar svenska statligt ägda bolag svensk kod för bolagsstyrning. Den senaste EU-regleringen som enkom hänför sig till PIAB är den sönderlobbade revisionsreform som syftar till att höja revisionskvaliteten (SOU 2015:49).

Också de mindre bolagen, små och medelstora aktiebolag (SMAB)*, är ofta i fokus för lagstiftning och politisk intresse. Här är underliggande konsensus att hjälpa små företag att starta och utvecklas för att understödja samhällets behov av tillväxt, arbetstillfällen och innovation. Företagens som ingår i detta uppsamlingsheat är förstås av mycket varierande karaktär, från enskilda hantverkare till i princip börsfäiga bolag. Målsättning för regleringar för SMAB är ofta så kallade regelförenklingar. I praktiken, kontinuerliga omregleringar som innebär att SMAB ständigt måst anlita konsulter för att lära nytt och hitta nya rutiner. Förenklingar i redovisningen för mindre företag har varit ett av greppen.

Självfallet är inte denna dikotomi en uthållig beskrivning av ett näringsliv statt i obönhörlig förändring. En stor utmaning för normgivarna är att informationsteknologin finner nya vägar att göra affärer och definiera vad som är ett företag. Inom gräsrotsfinansieringen (crowdfunding) skapas ett mellanting mellan ett SMAB och ett PIAB. Företagen är små och behöver ledas av en eller flera grundare under överskådlig tid, samtidigt har de vänt sig till allmänheten för att resa kapital för att starta verksamheten. Riskerna för dessa investerare är betydande.

Eftersom bolagskategorierna blivit så disparata kan det ifrågasättas om det inte är tid för en genomgripande reform som bättre passar de olika bolagstyperna. Kalla det en regelförenkling eller åtminstone ett pedagogiskt omtag kring aktiebolagsrätten.

Fördelarna är att varje typ av bolag kan få sin egen dedikerade reglering som tar hänsyn till de unika förutsättningarna som präglar bolagstypens organisation, finansiering, styrning, samspel med omvärlden. En ”SMABL” kan ytterligare strömlinjeformas till en pedagogisk och praktisk uppsättning regler som fungerar på ett direkt och smidigt sätt för den enskilde företagaren, utan mellanled av jurister eller revisorer. ”PIABL” kan drivas mer i riktningen till att bolagsledningen ska balansera den flora av intressen och krav som ställs gentemot företag av allmänt intresse. PIAB har ofta resurser att konsultera experter för att hitta vägar genom snåriga regler.

Det blir även enklare att förändra regleringen för bolagstyper eftersom varje regelverk endast refererar till sig själv och inte behöver anpassas till andra bolagstyper. Med tiden kan ett skräddarsytt regelsystem utvecklas med tillhörande praxis. En uppdelning skulle även ge en större förståelse för de som ytterst drabbas av ABL, dvs. företagarna själva; när lagtexten konsulteras möts läsaren inte av ovidkommande regler och undantag som hänför sig till helt andra typer av företag. Givetvis finns nackdelar. Dubblering av många regler tycker många är betungande och risken för att samma situation får två olika tillämpningar går inte att bortse från.

Min spaning är att vi så sakteliga närmar oss vägs ände för en enda sammanhållen aktiebolagslag. Att det börjar blir tid för att spränga upp ABL, inte bara till två men till tre aktiebolagslagar. Idag behöver vi inte bekymra oss om hur tjock lagboken är.

EN SKISS AV TRE AKTIEBOLAGSLAGAR (de lege ferenda)

Hur skulle de tre separata aktiebolagslagar komma att se ut? Möjligen så här:

  Privata AB ”Öppna” AB Publika AB
Definition AB vars aktier inte får spridas till allmänheten. AB vars aktier får spridas öppet till allmänhet, på basis av särskilda regler från Finansinspektionen. AB av allmänintresse. Aktierna kan fritt spridas till allmänheten, på basis av lagstiftning för värdepappershandel.
Lämpligt antal aktieägare 1 – 10 11 – 200 201 –
Aktiers överlåtbarhet Begränsning tillåten Fri Fri
Transparens ÅRL + särskild insyn från aktieägare ÅRL + aktieägare ÅRL + aktieägare + börsregler
Aktiekapital KSEK 50 KSEK 50 KSEK 500
Bolagsstämma Förenklade stämmoregler Utförliga stämmoregler Utförliga

stämmoregler

Styrelse Minst 1 person Minst 3 personer Minst 3 personer
Valberedning Frivilligt Frivilligt Obligatoriskt
VD Frivilligt Obligatoriskt Obligatoriskt
Styrelseutskott Frivilligt Frivilligt Obligatoriskt
Revisor Frivilligt Revisionsplikt Revisionsplikt
Intressentinflytande Frivilligt Frivilligt Obligatorisk rapportering + stämmodeltagande

 

Privata ABL kommer då att liksom idag präglas av närhet mellan bolagsorganen och ett stort mått av frivillighet för bolaget att sätta upp en skräddarsydd organisation på basis av grundarnas och aktieägarnas preferenser samt vad som passar verksamheten. Öppna ABL skulle i stort vara en aktiebolagsform vars grundläggande regler stadgas i lag, men som är under översyn av Finansinspektionen (alternativt Bolagsverket) rörande bl.a. emissioner, informationsgivning och värdeöverföringar. Öppna bolag bör ha en revisionsplikt (inklusive förvaltningsrevision); bolagsledningen bör granskas löpande av ett oberoende organ eftersom aktieägarna är många och spridda. Kallelse och bolagstämmor i Öppna bolag vara utförliga och tvingande för att säkerställa aktieägarnas inflytande. Publika bolag blir som idag den mest utvecklade formen av aktiebolag med strikta reglering kring organisation, information och förvaltning. Ett utvecklingsområde är att organisera inflytandet från omgivande intressegrupper, troligen i form av ökad informationsgivning om företagens hantering av externaliteter och påverkan på företagens omvärld samt även möjligen former för representation av omvärlds- och samhällsintressen.

3 ABL

VILKEN ÄR HALVERINGSTIDEN FÖR EN AKTIEBOLAGSLAG?

Är det troligt/görligt/rekommendabelt med en uppspjälkning av ABL i närtid?

Den gällande aktiebolagslagen, 2005 års ABL, som trädde ikraft 1 januari 2006 har tio år på nacken. Historiskt sett har Sverige inte haft så många aktiebolagslagar. Vi är inne på den sjätte sedan 1848. Den genomsnittliga hållbarheten för en aktiebolagslag är ungefär 30 år. Bara 1895 års ABL hade en kort livslängd, 16 år. Lagen innan nuvarande lag, 1975 års ABL, gällde mellan 1 januari 1977 och 31 december 2005 och var således ikraft i 28 år. Men däremellan har flera mindre ändringar skett, däribland uppdelningen i två bolagskategorier som nämnts ovan.

I lagstiftningssammanhang som påverkar näringslivet brukar ett viktigt argument vara arbetsro. Det får inte vara för tätt mellan nya regler så att företag och företrädare hinner arbeta med verksamheten mellan varven. Det är förvisso ett bra argument, men att lagstiftningen måste justeras i anslutning till nya tider och tekniska landvinningar är ett vederhäftigt motargument. Den nuvarande 2005 års ABL är i mycket en produkt av en tid präglad av starka trender av globalisering och aktieägarvärde. Två starkt ideologiska tankeskolor som efter finanskrisen fått konkurrens av nya idéer om samhällsansvar, lokala hänsynstaganden och omstörtande delningsekonomi. Den tidigare aktiebolagskommittén hade som ambition att ”främja en fortlöpande och snabb anpassning av företagens organisation och verksamhet till förändringar i omvärlden” (SOU 1995:44 Aktiebolagets organisation). Denna målsättning är än mer aktuell idag, med en informationsteknik som en allt kraftfullare möjliggörare. För att hjälpligt ligga i fas med externa regleringar och teknik samt framtidsäkra aktiebolagsätten borde ABL delas upp i två eller tre parallella lagstiftningar.

*FOTNOT:

Det som här kallas PIAB kallas på engelska och normal affärssvenska för PIE (public interest companies). Det som här kallas SMAB kallas på engelska och normal affärssvenska SME (small and medium-sized enterprises).