USA:s reglering av gräsrotsfinansiering dröjer

Standard

GF har under ett par år varit på den amerikanska lagstiftarens radar för att understödja entreprenörskap och jobbskapande. Redan den 5 april 2012 undertecknade president Obama ”Jumpstart our business startups Act” (JOBS Act). Men SEC har dragit benen efter sig för att utveckla de nödvändiga detaljerna. Inte förrän i dagarna (3 feb) var man färdig med sin externa frågerunda kring eventuella kommande regler.

JOBS Act är inriktad på att göra det lättare för nystartade och små företag att skaffa kapital. Med erfarenheter från den stora börskraschen 1929 är de amerikanska värdepapperslagarna bl.a. inriktade på att säkerställa relevant information om emittenter kommer till investerares kännedom och sätt att motarbeta felaktig samt bristfällig information samt bedrägerier. Två delar är registrering av emittenter och informationskrav för värdepapper. Kraven upplevs för tunga för nystartade och snabbväxande småföretag. Den nya JOBS Act fokuserar på att förenkla kraven så att mindre företag kan vända sig till en bredare allmänhet för att ”resa kapital”.

I GF-sammanhang är det framförallt Titel III av JOBS Act som är av intresse. Titeln har undertiteln ”Capital Raising Online While Deterring Fraud and Unethical Non-Disclosure”. Generellt sett drar dessa akronymer, som förvisso är fyndiga, ned intrycket av seriös lagstiftning. Titel III är utformad som ett nytt undantag från den ordinarie registeringen av värdepapper och emissionsinformation, genom att införa regeln Section 4 (a) (6). Den nya regeln gäller endast om följande kriterier är uppfyllda:

  1. Emittentens kapitalanskaffning uppgår sammanlagt max en miljon USD under en 12-månadersperiod
  2. Varje investerares individuella satsning är begränsat beroende på förmögenhet (högst av 2 000 USD eller 5 alternativt 10 % av nettoinkomst/förmögenhet)
  3. Investeringen måste vara genomförd med hjälp av en intermediär, ”en GF-portal”, (som ska registreras hos SEC)
  4. Intermediär och emittent möter de informationskrav som ställs upp av SEC.

Det gäller relativt strikta krav för GF-portal. Portalerna får inte erbjuda rådgivning, inhämta sälj- eller köpbud, betala för bud eller ha incitament baserat på handel, kontrollera investeringsfonder eller andra aktiviteter som bestäms av SEC. Portalerna är skyldiga att lämna information om risker och utbilda sina investerare om förutsättningarna för att satsa pengar i GF-projekt. Portalerna är även ansvariga för att göra en begränsad besiktning av de projekt man släpper fram.

GF-regleringen ställer därutöver krav på informationsgivning rörande projekten. Emittenterna måste lämna information om:
• Namn, juridisk form, adress, webbsida
• Namn på styrelseledamöter och ledningspersoner samt ägare till mer än 20% av aktierna.
• Beskrivning av verksamheten och den förväntade affärsplanen
• Beskrivning av den emittentens finansiella situation
• Beskrivning av vad investerat kapital ska användas till
• Målbeloppet för kapitalanskaffningen, sluttid för anskaffningen och kontinuerliga uppdateringar av utvecklingen
• Priset för andelarna och metoden för prisets beräknande
• Beskrivning av ägar- och kapitalstrukturen

Crowdfund Act kräver i många delar kvalificering och normer från SEC. SEC har visat sig senfärdiga i att arbeta fram de nödvändiga detaljerna men kom i november 2013 med ett nära 600-sidigt dokument för initiera denna process. Dokumentet är utformat som ett förslag till regelverk. Även om de amerikanska normgivarna ligger före övriga världen i regleringen av GF ligger man ändå sent i förhållande till teknikutvecklingen och affärsmodellerna. Denna eftersläpning helt säkert att innebära problem för GF:s olika aktörer. Aktiebaserad GF kommer ännu en tid befinna sig i ett legalt ingemansland på båda sidor av Atlanten.

Positiva läxor från Prosolvia

Standard

Nu ligger kommentaren som jag skrivit gällande Prosolvia för Lexnovas räkning förra året ute här på webben, se Publikationer.

Även om det finns mycket att kritisera i hovrättens dom så hindrar det inte att det finns några korn av positiva läxor (”takeaways” som man brukar säga i affärssammanhang). För att de inte ska försvinna i det allmänna nedsablandet av domen vill jag räkna upp ett par här som en epilog till artikeln.

  • Ansvar har utmätts i svensk bolagsstyrning! Det är ändå positivt att ansvar har utmätts i den annars så ansvarsbefriade svenska bolagsstyrningen. Nu var det förvisso fel funktionär som fick bära hundhuvudet och på delvis tveksamma grunder, men ändå. Ett så pass omfattande redovisningsfalsarium som i Prosolvia brukar annars leda till en stor suck när rättsmaskineriet malt färdigt och gärningsmännen flyttat vidare med sina otillbörligt anskaffade rikedomar. På sin höjd brukar det bli en smäll på fingrarna av FI eller börsen, men det drabbar ju bara ännu en gång aktieägarna som lök på laxen. I Prosolvia har äntligen en kännbar konsekvens drabbat en av skadevållarna. Låt vara att revisorerna i detta sammanhang endast var medlöpare och att beslutsfattarna bakom falsarierna ännu inte tagit konsekvenserna av sitt handlade, utan snarast gynnats av uppgörelsen mellan konkursboet och revisorn.
  • Stark signal om ansvarsfördelningen i ABL. Den uppenbara skevheten mellan bolagsledningen och revisorns ansvar har gjorts tydlig i och med domen. Nuvarande modell av solidariskt ansvar är orimlig och onaturlig. Den som upprättar redovisningen måste ta ansvar för innehållet, den kontrollerande funktionären ska enkom ta ansvar för sin arbetsuppgift. Modellen har tidigare utretts, men inget har hänt. Det är dags att damma av frågan och hitta en rimligare ansvarsfördelning mellan organfunktionärerna i ABL. Revisionsskrået har uppenbar anledning och kompetens att driva frågan men verkar hellre vilja avfärda domen som en plump och snabbt gå vidare. De tycks mer angelägna av att driva egenintressanta skattefrågor om 3:12-regler och värderingen av partner-aktier.
  • Obevisade hypoteser framstår i ny absurd dager.  I domen framgår det med önskvärd tydlighet att utomobligatoriska begrepp och hypotetiska händelseförlopp inte förslår som förutsebar och stringent modell för att avgöra ansvarsfrågor i komplexa kommersiella sammanhang. Det är svårt nog med hypoteser i verkliga fysiska sammanhang där det finns ett visst mått av naturvetenskapligt påvisbar orsak och verkan. I sammanhang som grundar sig en komplex värld av marknadskrafter, flockmentalitet, god sed och girighet är det ogörligt att leda något i bevis. Det bevislättnande halmstrå som hovrätten hittar i Landskrona-domen är lika pålitligt som ett magisk rep. Det vore bättre om funktionärssansvaret knyts till det inom-obligatoriska ansvaret som gäller andra uppdragstagare. Uppdragstagaren har åtagit sig vissa uppgifter och gör hen inte det så finns det en presumtion om någon form av ansvar. Tidigare har andra uppdragstagare vars resultat är ämnat att tillkännages för utomstående personer, såsom värderings- och besiktningskonsulter, fått vidkännas ett kännbart tredjepersonansvar, jmf. t.ex. Konefallet (NJA 1987 s 692). Att knyta revisors ansvar till denna praxis ger en rimligare modell i linje med förväntan och förutsägbarhet.
  • En välbehövlig kil mellan bolagsledningen och revisorn. Bolagsrevisorn är aktieägarnas uppdragstagare valda vid bolagsstämman på förslag från valberedningen. Men när revisorns arbete väl tar sin början dröjer det inte länge tills revisorns oberoende gentemot bolagsledningen lämnar byggnaden. Det finns många anledningar till detta, bland andra gruppsykologiska och ekonomiska, men det är ett allestädes närvarande problem för den aktiebolagsrättsliga maktfördelningsmodellen. Revisorn har dessutom att tillvarata andra intressen än bara aktieägarnas. Det är därför av yttersta vikt, inte bara för det enskilda aktiebolaget utan för näringslivet i stort, att revisorns opartiskhet och saklighet försvaras och integreras i systemet. Tendensen till att revisorerna slaviskt följer bolagsledningen är av ondo. Vi har länge vetat resultatet av detta i form av upprepade minoritetsövergrepp och lägre börskurser (”market of lemons”). Nu vet även revisorerna att det kan kosta.

En förhoppning om framtiden i anslutning till ovanstående. Det hade varit möjligt och önskvärt att revisorn i Prosolvia, i samband med att skandalen rullades upp eller under de långdragna efterföljande processerna, rakryggat ställt sig upp och sagt: ”Ja, det blev lite fel. Vi kom fram till fel resultat i revisionen och tog fel beslut. Nu är vi beredda att ta ansvaret för vår medverkan i kollapsen och skadorna det vållat.” Istället har en av landets ledande revisionsbyråer i åratal framhärdat i sin uppenbart felaktiga bedömning av ett redovisningsfalsarium. Min tro att en diskussion och en bedömning av revisorns medverkan hade fallit bättre ut för revisorns del än det hårdnackade förnekandet av varje form av eget fel. Ett sådant mått av civilkurage är dock sällsynt, på gränsen till utrotningshotat. Prosolvia-domen inbjuder ändå – med armbågen – till en svag tillförsikt om bättring.